Ladusvala

Denna sida uppdaterades senast 2014-07-22. Ansvarig för sidan är Rickard O. Lindström.

Fotografierna Sommaren 2007 hade vi ett ladusvalebo precis utanför köksfönstret på Grytö - perfekt anbringat under den utskjutande delen av taket. Vi kunde följa de små svalungarnas tillväxt under en månads tid. När vi en dag blev för närgångna blev det panik och plötsligt hade samtliga fem lämnat boet för gott. Det blev några oroliga timmar för mamma ladusvala innan hon hade koll på samtliga avkommor - vilket jag tror att hon fick till slut...

 

Ladusvala  (Hirundo rustica) är den mest spridda fågelarten i familjen svalor. Ladusvalan är en tätting med ett distinkt utseende med sin blå ovansida, långa, djupt delade stjärt och böjda spetsiga vingar. Den förekommer i Europa, Asien, Afrika och Amerika.

Arten delas oftast in i sex underarter, vilka häckar över norra halvklotet. Fyra av dem är utpräglade flyttfåglar och deras vinterkvarter täcker stora delar av södra halvklotet ända till centrala Argentina, Kapprovinsen i Sydafrika och norra Australien. Dess vidsträckta utbredning innebär att ladusvalan inte är hotad.

Ladusvalan är en fågel som trivs i öppna landskap och häckar oftast i byggnader uppförda av människor. Den uppför ett koppformigt rede av lerkulor i lador eller liknande byggnader och livnär sig av insekter som den fångar i flykten.

Denna art lever i nära anslutning till människor, och dess vana att äta insekter innebär att den tolereras av människorna. Denna accepterande inställning stärktes förr i tiden av vidskepliga föreställningar om fågeln och dess bo. Det finns många hänvisningar till ladusvalan i litterära och religiösa verk både på grund av att den lever i människans närhet och på grund av dess tydligt märkbara årliga flyttning.

Ladusvalan beskrevs av Linné i Systema Naturae 1758 som Hirundo rustica, med karakteriseringen H. rectricibus, exceptis duabus intermediis, macula alba notatîs. Hirundo är det latinska ordet för "svala" och rusticus betyder "lantlig". Denna art är den enda i släktet vars utbredning sträcker sig till Amerika, medan flertalet Hirundo-arter hör hemma i Afrika.

Det finns få taxonomiska problem inom släktet, men guineasvala (Hirundo lucida), som hör hemma i Västafrika, Kongobäckenet och Etiopien, behandlades tidigare som underart av ladusvalan. Guineasvala är något mindre än ladusvalan, har smalare blått bröstband och den adulta fågeln har kortare stjärtpennor. I flykten ser den också blekare ut undertill än ladusvalan gör. Det förs dock diskussioner kring ladusvalans uppdelning i underarter.

Arten häckar över stora delar av norra halvklotet som längst söderut kring Hongkong och övervintrar i tropiska regioner på södra halvklotet i Sydamerika, Afrika, Indien, Sydostasien och nordvästra Australien. Dess vidsträckta utbredning innebär att ladusvalan inte är hotad, fastän det kan förekomma lokala minskningar av populationer på grund av specifika hot, som uppförandet av en internationell flygplats nära Durban.

Som kan förväntas av en långflyttare har fågeln förekommit som gäst på så skilda platser som Hawaii, Bermuda, Grönland, Tristan da Cunha och Falklandsöarna.

Ladusvalan är Sveriges vanligaste svala. Den häckar över hela landet ända upp till Torne lappmark i norr. Den är allmän i södra och mellersta Sverige, men mer sparsam i Norrland. De svenska ladusvalorna övervintrar i mellersta och södra Afrika och de återkommer till Sverige som den tidigaste svalan i slutet av april eller början av maj.

Sex underarter av ladusvala är allmänt erkända. I Östasien har ytterligare ett antal alternativa former föreslagits, däribland saturata av Robert Ridgway 1883, kamtschatica av Benedykt Dybowski 1883 och mandschurica av Wilhelm Meise 1934. Med anledning av dessa formers osäkra giltighet, följer denna artikel framställningen hos Turner och Rose.

Förvånansvärt nog har DNA-analyser visat att ladusvalor från Nordamerika koloniserade Bajkalområdet i Sibirien, vilket är den motsatta riktningen för spridning mot den brukliga vad gäller Nordamerika och Eurasien.

En adult hane av den europeiska nominatformen H. r. rustica är 17–19 centimeter lång inklusive 2–7 centimeter långa yttre stjärtpennor. Den har ett vingspann på 32–34,5 centimeter och väger 16–22 gram. Den har skimrande stålblå ovansida och rödbrun panna, haka och strupe, som avskiljs från de smutsvita underdelarna av ett brett mörkblått bröstband. Den känns igen på att de yttre stjärtpennorna är mycket långa, vilket gör stjärten mycket djupt kluven. Ving- och stjärtpennorna är svarta, de båda mellersta stjärtpennorna enfärgade, de övriga med en vit fläck i inre fanet.

Honan liknar hanen, men de yttre stjärtpennorna är kortare, det blåa på ovansidan och bröstbandet är mindre glänsande och underdelarna är blekare. Honan har också mindre rödbrunt på strupen och pannan. Juveniler är brunare och har blekt rödbeigt ansikte och vitare underdelar. Den saknar också den adulta fågelns långa stjärtpennor.

Den karakteristiska kombinationen av ett rött ansikte och blått bröstband gör den adulta ladusvalan lätt att skilja från de afrikanska Hirundo-arterna. Det mörka bröstbandet är också den karaktär som särskiljer den från Australisk svala (Hirundo neoxena) som den vintertid har överlappande utbredningsområde med på Nya Zeeland och i norra Australien och från kustsvala (Hirundo tahitica) som den vintertid har överlappande utbredningsområde med i de tropiska områdena av södra Asien. Den senare arten har också en kortare och mindre kluven stjärt. I Afrika kan den juvenila ladusvalans korta stjärtpennor orsaka förväxling med juvenila Guineasvala (Hirundo lucida), men den senare har smalare bröstband och mer vitt på stjärten.

Ladusvalans sång är ett glatt kvittrande, som ofta slutar med su-siir med den andra tonen högre än den första men med sjunkande tonhöjd. Bland ropen finns witt eller witt-witt och ett högljutt splii-plink när fågeln är upphetsad. Varningslätena är bland andra ett skarpt siflitt för predatorer som katter och ett flitt-flitt för rovfåglar som lärkfalken. Ladusvalan är ganska tyst i vinterkvarteren.

Ladusvalan föredrar öppna landskap med låg växtlighet, såsom betesmarker, ängar och jordbruksmark, helst med vatten i närheten. Den undviker områden med mycket skog eller branter samt tättbebyggda platser. Att öppna byggnader, som lador, stall eller kulvertar, som ger häckningsplatser, och exponerade platser, som ledningar, takkrön eller nakna grenar att sitta på, finns tillgängliga är också viktigt i fågelns val av häckningsområde.

Den häckar på norra halvklotet från havsnivån till vanligen 2700 meter, men till 3000 meter i Kaukasus och Nordamerika, och saknas endast i öknar och de kalla nordligaste delarna av kontinenterna. Över en stor del av dess utbredningsområde undviker den stöder, och i Europa ersätts den i stadsområden av hussvalan. På Honshu är dock ladusvalan en mer urban fågel, medan rostgumpsvala (Cecropis daurica) ersätter den som den lantliga arten.

På vintern är ladusvalan kosmopolitisk i sitt val av biotop, och undviker endast täta skogar och öknar. Den är vanligast i öppna landskap med låg växtlighet, som savann och ranchland, och i Venezuela, Sydafrika och Trinidad och Tobago beskrivs den som särskilt dragen till brända eller skördade sockerrörfält och avfallet från sockerröret. Enskilda fåglar tenderar att återvända till samma vinterkvarter varje år och samlas från ett stort område för att sova gemensamt i vassruggar. Det har observerats att ladusvalan har häckat i de mer tempererade delarna av sin vinterutbredning, såsom bergen i Thailand och i centrala Argentina.

Hanen återvänder till häckningsområdet före honorna och väljer en boplats, som den sedan tillkännager för honor med cirklande flykt och sång. Hanens häckningsframgång är relaterad till längden på stjärtpennorna. Längre stjärtpennor är mer attraktiva för honan. Hanar med längre stjärtfjädrar lever i allmänhet längre och har mer motståndskraft mot sjukdomar. Honorna vinner därmed en indirekt fördel i styrka av denna form av urval, då längre stjärtfjädrar antyder en genetiskt starkare individ som kommer att producera avkomma med högre livskraft.

Hanar med långa stjärtpennor har också större vita stjärtfläckar, och eftersom fjäderätande fågellöss föredrar vita fjädrar demonstrerar vita stjärtfläckar utan skador från parasiter häckningskvalitet. Det finns ett positivt samband mellan storlek på fläckar och antalet ungar som avlas varje säsong.

Båda könen försvarar redet, men hanen är särskilt aggressiv och revirhävdande. När de väl har bildats håller paren ihop för att häcka hela livet, men kopulationer utanför parförhållandet är vanliga, vilket gör arten genetiskt polygam men socialt monogam. Hanar vaktar honor aktivt för att undvika att bli bedragna. Hanen kan använda vilseledande varningsläten för att avbryta andra hanars försök att kopulera med hans partner.

Som dess namn antyder häckar ladusvalan typiskt inom tillgängliga byggnader som lador eller stall, eller under broar och bryggor. Boet är prydligt och har formen av en öppen, grund skål. Det redet placeras på en bjälke eller mot en lämplig vertikal utbuktning. Det uppförs av båda könen, men oftare av honan, av lerjord som samlas i näbbarna, klibbas ihop med saliv och fodras med gräs, fjädrar eller andra mjuka material. Ladusvalor kan häcka i kolonier där tillräckligt många boplatser av hög kvalitet finns tillgängliga. Inom en koloni försvarar varje par ett revir omkring redet, hos den europeiska underarten fyra till åtta kvadratmeter stort. Kolonierna tenderar att vara större i Nordamerika. Innan byggnader uppförda av människor blev vanliga häckade ladusvalan på klippväggar eller i grottor. Idag förekommer detta mer sällsynt.

Åtminstone i Nordamerika ingår ladusvalor ofta i ett mutualistiskt förhållande med fiskgjusar. Ladusvalor bygger sitt rede under ett fiskgjusbo och får därmed skydd mot andra rovfåglar som stöts bort av fiskgjusarna, som uteslutande äter fisk. Fiskgjusarna varnas om dessa rovfåglars närvaro av svalornas varningsläten.

Honan lägger två till sju, men vanligtvis fyra eller fem, vita ägg med rödaktiga fläckar. Äggen är 20 x 14 millimeter stora och väger 1,9 gram, varav 5 procent är skal. I Europa utför honan nästan all ruvning, men i Nordamerika kan hanen ruva upp till 25% av tiden. Ruvningen varar vanligen 14–19 dagar, och ytterligare 18–23 dagar förlöper innan ungarna är flygga. De flygga ungarna stannar hos, och utfodras av, föräldrarna i ungefär en vecka efter att de har lämnat boet. Tillfälligtvis kan fåglar under sitt första år från den första kullen medverka till att utfodra den andra kullen.

Ladusvalan mobbar inkräktare som katter eller hökar som kommer för nära boet, och flyger ofta mycket nära den som hotar. Adulta ladusvalor har få predatorer, men några tas av egentliga hökar, falkar och ugglor. Häckningsparasitism av kostarar i Nordamerika eller gökar i Eurasien är ovanlig.

Normalt förekommer två kullar. Det ursprungliga redet återanvänds för den andra kullen och repareras och återanvänds under de följande åren. Häckningsframgången är 90% och andelen överlevande flygga ungar är 70-90%. Genomsnittliga dödligheten är 70-80% under det första året och 40-70% för adulta fåglar. Fastän rekordåldern är över 11 år, överlever de flesta mindre än fyra år.

Ladusvalan har rapporterats hybridisera med stensvala (Petrochelidon pyrrhonota) och grottsvala (P. fulva) i Nordamerika, och hussvala (Delichon urbicum) i Eurasien. Korsningen med den senare är en av de vanligaste hybriderna bland tättingarna.

Ladusvalan har liknande vanor som andra flygande insektsätare, däribland andra arter av svalor och de obesläktade seglarna. Den är ingen särskilt snabb flygare, med en uppskattad hastighet på omkring 11 m/s och en vingslagsfrekvens på ungefär 7-9 gånger varje sekund, men den har den nödvändiga manöverförmågan för att äta flygande insekter när den är i luften. Den ses ofta flygande relativt låg i öppna eller halvöppna områden.

Vanligen födosöker den 7-8 meter över grunt vatten eller marken. Ofta följer den djur, människor eller jordbruksmaskiner för att fånga störda insekter, men den plockar ibland byten från vattenytan, väggar eller växter. I häckningsområdena utgör stora flugor omkring 70% av födan. Bladlöss är också en betydesefull beståndsdel. I Europa tar dock ladusvalan färre bladlöss än hussvalan och backsvalan. I vinterkvarteren är steklar, särskilt flygmyror, viktiga inslag i födan. När de lägger ägg jagar ladusvalor i par, men bildar annars ofta stora flockar. Ladusvalan dricker genom att glida fram lågt över sjöar och floder och skopa upp vatten med sin öppna mun. Den badar på ett liknande sätt och doppar sig i vattnet en liten stund medan den flyger.

Svalor samlas på gemensamma sovplatser efter häckningen, ibland i tusental. Vassruggar uppskattas ofta. Fåglarna cirklar en masse innan de glider fram lågt över vassen. Vassruggar är en viktig källa till föda före och under flyttningen. Fastän ladusvalan flyttar dagtid och kan äta medan den flyger lågt över mark eller vatten, ger vassruggarna möjlighet att bygga upp eller fylla på fettlager.

Ladusvalan har en mycket stor utbredning, med en uppskattad världsvid omfattning på 10 million kvadratkilometer och en population på 190 million individer. Globala populationstrender har inte kvantifierats, men arten anses inte närma sig trösklarna för kriteriet för populationsminskning på IUCN:s rödlista (det vill säga en minskning på över 30 procent på tio år eller tre generationer). Av dessa anledningar bedöms arten som "livskraftig" på IUCN:s rödlista från 2007, och har ingen speciell status i konventionen CITES som reglerar internationell handel med exemplar av vilda djur och växter.

Detta är en art som historiskt har gynnats kraftigt av skogsavverkning, som har skapat de öppna platser som den föredrar, och av mänsklig bosättning, som har givit den en stor mängd trygga häckningsplatser uppförda av människor. Det har skett lokala nedgångar i populationen på grund av användning av DDT i Israel på 1950-talet, konkurrens om boplatser med hussvalor i USA på 1800-talet, och en pågående gradvis nedgång i antal i delar av Europa och Asien på grund av intensifierat jordbruk, som minskar tillgången till insekter. Å andra sidan har populationen ökat i Nordamerika under 1900-talet med ökad tillgång till häckningsplatser och utbredningsområdet därefter ökat, inklusive koloniseringen av norra Alberta.

Ett specifikt hot mot övervintrande fåglar från de europeiska populationerna är den sydafrikanska regeringens omvandling av en flygfält nära Durban till en internationell flygplats för Världsmästerskapet i fotboll 2010. Den ungefär 250 kvadratmeter stora vassruggen Mount Moreland är sovplats för mer än tre miljoner ladusvalor, som motsvarar en procent av världspopulationen och åtta procent av den europeiska häckande populationen. Vassruggen ligger på färdvägen för flygplan som använder den föreslagna flygplatsen och det fanns farhågor om att den skulle röjas eftersom fåglarna kunde hota flygsäkerheten. Efter en detaljerad utvärdering planeras det att avancerad radarteknologi ska installeras för att låta planen som använder flygplatsen bli varnade för fåglars rörelser och, om nödvändigt, vidta lämpliga åtgärder för att undvika flockarna.

Ladusvalan är en attraktiv fågel som äter flygande insekter och har därför tolererats av människor när den delar deras byggnader för att häcka. Eftersom ladusvalan är en av de tidigare flyttfåglarna ses denna iögonfallande art som ett tidigt tecken på att sommaren är i antågande.

I Gamla världen tycks ladusvalan ha använt byggnader och broar uppförda av människor sedan urminnes tider. Ett tidigt omnämnande finns i Vergilius Georgica (29 f.Kr.) ...garrula quam tignis nidum suspendat hirundo (...den pipande svalan hänger sitt rede från taksparrarna).

Det anses att ladusvalan började fästa sitt bo på nordamerikanska indianers bostäder i början av 1800-talet, och den påföljande spridningen av människor över Nordamerika tros ha lett till en dramatisk populationsökning för arten på hela kontinenten.

Många hänvisningar till ladusvalan i litteraturen utgår från dess flyttning norrut som symbol för vår eller sommar. Ordspråket "En svala gör ingen sommar" går tillbaka åtminstone till Aristoteles Nikomachiska etiken.

Ladusvalan symboliserar vårens ankomst och därmed kärlekens i Pervigilium Veneris, en sen latinsk dikt. I "Det öde landet" citerade T. S. Eliot raden "Quando fiam uti chelidon [ut tacere desinam]?" ("När kommer jag att bli som svalan, så att jag kan sluta vara tyst?") Detta refererar till en version av myten om Filomele där hon förvandlas till en svala och hennes syster Prokne till en sydnäktergal. I mer kända versioner är de två arterna omvända. Å andra sidan avslutar en bild av svalornas samling inför sin flyttning söderut John Keats ode "To Autumn."

Det förekommer omnämnanden av ladusvalan i Bibeln, men det verkar troligt att den förväxlas med seglarna i många översättningar, eller möjligen andra arter av svalor som häckar i Israel. Stycket "Sparven har funnit ett rede, och svalan ett bo för sina ungar" från Psaltaren 84:3 syftar dock troligen på ladusvalan.

Svalan nämns också i flera av William Shakespeares pjäser för sin snabba flykt.

Gilbert White studerade ladusvalan i detalj i sitt pionjärverk The Natural History of Selborne, men till och med denna noggranna observatör var osäker på om den flyttade eller gick i ide på vintern. På andra håll hade dess långa färder observerats, och en tatuering av en svala är populär bland sjömän som symbol för säker hemkomst. Traditionen var att en sjöman fick tatuerade in svalan efter att ha seglat 5 000 sjömil (9 260 km). En andra svala lades till efter 10 000 sjömil (18 520 km) till sjöss.

Förr förekom vidskepliga föreställningar att man inte fick skada ladusvalans rede. En sådan handling kunde leda till att korna gav blodig mjölk, eller ingen mjölk alls, eller att hönor slutade värpa. Denna typ av föreställning stärkte toleransen gentemot arten och kan ha varit en faktor i svalbons långa livslängd. Det är vanligt att svalbon finns kvar i 10-15 år, och ett bo rapporterades ha varit bebott i 48 år.

Den avbildas som merlett i heraldik, där den representerar yngre söner som inte har några marker. Den avbildas som i avsaknad av fötter eftersom detta var en vanlig uppfattning vid den tiden. Som ett resultat av en kampanj av ornitologer har ladusvalan varit Estlands nationalfågel sedan 23 juni 1960.

Källa: http://sv.wikipedia.org

ÅTER TILL FÅGELSIDAN

ÅTER TILL OINTRES.SE