Den förekommer i mörk, ljus eller mellanfas. Huvudet är ovan och på sidorna svartaktigt och övre kroppsdelarna mörkbruna. Undersidan är antingen brunt askgrå eller vit, med gul anstrykning på halsens sidor. Hand- och stjärtpennorna är svarta och inåt ljusare. Näbben är blåaktig vid roten och svart vid spetsen. Benen är svarta. De äldre fåglarna har förlängda spetsiga stjärtpennor som sticker ut 7,5-10 centimeter från resten av stjärten. Fågeln blir 44-49 centimeter lång (inklusive de förlängda stjärtfjädrarna) och den har ett vingspann på 110-125 centimeter. Kallas även kaitlabb.
Kustlabben förekommer cirkumpolärt och dess utbredningsområde omfattar Norra ishavets samt norra Atlantens kuster och öar. Den häckar vid Alaskas, Kanadas, Grönlands, Islands, Norges, Sveriges, Finlands, och Rysslands kuster, på tundran i norra Kanada och norra Ryssland, samt i norra Storbritannien och på Färöarna.
Arten är en extrem flyttfågel som tillbringar vinterhalvåret pelagiskt. Huvudområdena under vintern är haven utanför Sydamerika, Västafrika och östra Australien. Ett mindre antal övervintrar i Medelhavet.
I flykten glider den ofta långsamt likt en falk och flaxar med lugna tag. Vid kraftigare vind kantrar den, dvs den bågar som en Lira. Likt de andra labbarna lever de bland annat av kleptoparasitism då de förföljer måsar och tärnor och får dom att spy upp krävans innehåll, som labben sedan fångar i flykten. Den lägger två äggen i en grund fördjupning eller i ett övergivet måsbo.
Om labben nämns i äldre texter kan det vara svårt att avgöra vilken art det rör sig om. Den har haft en rad lokala namn och ofta betraktas som en mörk trut eller mås. Linné skrev så här om labben i en text från hans resa till Västergötland 1746:
"Elof kallades här den svartaktiga fiskmåsen, som icke själv kan slå ned i sjön att fånga fisk, utan endast är skapad till rövare bland fiskmåsarna. Man såg med nöje huru denna kosacken förföljde de andra fiskmåsarna så snart de fått någon fisk, [...] fiskmåsen måste spy ut den fisk han fiskat och redan inpackat. [...] Denna egenskapen att lätt vomera har skaparen använt att uppehålla vår elofske familj; ty som fiskmåsarna ofta fiska mer än de böra, så hava de också väl råd, att giva skatt åt Svartlasse; men däremot har naturen likväl så lagat, att denna labben ej allt för mycket får öka sig, varföre han ock är den raraste av alla måsarna. Härtill kommer, att denna struntjagaren icke är mycket delikat; ty undertiden måste fiskmåsarna, då de ej hava något på torget, öppna bakporten, och kasta för honom skämder mat, vilken han ock håller till godo. Svartlasse är mycket vig, så att han alltid tager maten i luften, då han kastas åt honom av måsen. Han är ej eller blyg, ty då fiskarena ser honom och ropa Elof Elof, samt med utsträckt arm uppvisa för honom en liten fisk, kommer Elof flygandes åt båten och tager lyran, så snart fisken kastas. Elof håller sig alltid där, som mest vankar, och helst vistas vid fiskelekar, där dageligt bröllop med lek och dans hållas; varför ångermanlänningen ej gärna ser att han skjutes; ty han visar med sitt flygande varest strömmingen håller sig under vattnet."
Precis som Linné menade Nils Gissler också att labben försvarades av fiskare och han skrev i sin text Anmärkningar om Labben från 17 november 1753 att "När Labben saknas alldeles, blir svagt år för Fiskaren, derföre är ej underligt, att han är för Fiskaren kärkommen och försvaras, när någon vill fånga honom."
Labben har också beskrivits i ordalag som "glupsk", "buse" och "tjuvaktig", främst på grund av sin vana att attackera andra måsfåglar för att få dem att spy upp sin mat, men även för att den ansetts utgöra en konkurrent om jaktbyten. Den har till och med anklagats vara så glupsk att den äter upp sina egna ungar.
Utöver benämningarna "elof", "svartlasse" och "labbe" finns också från denna tiden namnet "labbhirar" nedskrivet av Olof Broman 1733.
Namnet labb refererar till dess sätt att röra sig på marken. Dialektalt har labba betytt att "röra sig tungt och ovigt". Antagandet att det är därifrån namnet kommer förstärks av Bromans benämning labbhirar då detta skulle vara ett förhållandevis tautologiskt namn då hira dialektalt i Sverige betyder "vackla hit och dit" eller "raggla", och på isländska betyder det "söla med".