Kanadagåsens ursprungliga utbredningsområde är Kanada, Alaska och norra USA. De flyttar söderut på vintern till USA och Mexiko och befinner sig då på ett ungefär mellan 40e breddgraden och kräftans vändkrets, det vill säga 23e breddgraden.
Kanadagåsen har vissa överlappande häckningsområden med dvärgkanadagåsen (branta hutchinsii) som tidigare kategoriserades som en underart. Dock hybridiserar de sällan.
På grund av skillnader i morfologi, mitokondrie-DNA och ekologiska faktorer beslutade SOF:s taxonomikommitté i januari 2007 att kanadagåsen skulle delas upp i de två arterna kanadagås (Branta canadensis) och dvärgkanadagås (branta hutchinsii). Det har visat sig att arten dvärgkanadagås snarare har närmre släktskap med vitkindad gås och att den större arten kanadagås genetisk är närmre hawaiigås (Branta sandvicensis).
Kanadagås delas vanligtvis upp i sju underarter:
- Branta canadensis occidentalis - häckar i sydvästra Alaska.
- Branta canadensis fulva - häckar utmed kusterna av södra Alaska och västra British Columbia.
- Branta canadensis parvipes - häckar i de inre delarna av Alaska, västerut till Fairbanksområdet, och i Kanada, i norra Alberta, norra Saskatchewan och norra Manitoba.
- Branta canadensis moffitti - häckar i området Great Basin, i de centrala delarna av British Columbia, i Alberta, Saskatchewan, sydvästra Manitoba, Washington, Oregon, Kalifornien, Colorado, Utah och Nevada.
- Branta canadensis maxima - häckar utmed kusterna av västra Alaska.
- Branta canadensis interior - häckar i centrala och östra Kanada, i norra Manitoba, norra Ontario och norra Quebec.
- Branta canadensis canadensis - häckar i östra Kanada, från sydöstra delen av Baffinön och östra Labrador till Newfoundland.
Den första inplanteringen av kanadagås i norra Europa skedde i Storbritannien till James II, kungen av Englands samling av vattenfåglar i St. James Park i London under 1600-talet. I Sverige inplanterades kanadagås, som bytesdjur, på initiativ av Bengt Berg på 1930-talet i dennes egendom Eriksberg i Blekinge. Därifrån har den spridits sig till stora delar av Sverige, Norge, Finland och Danmark och sedan 1960-talet har den nordeuropeiska populationen haft en i det närmaste lavinartad expansion. Exempelvis häckade det första kanadagåsparet i Estland 1996.
Till skillnad från sina släktingar i Nordamerika har den nordeuropeiska populationen inte utvecklat någon specifik flyttrutt utan drar sig söderut på vad som verkar ett mer slumpartat vis. Många övervintrar i trakterna kring Danmark, Nederländerna, Polen. Vissa drar sig ner till Spanien och Italien och man har haft övervintrande kanadagås på Azorerna. På nordliga platser, där vattnet på konstgjord väg hålls öppet vintertid, är det vanligt att kanadagåsen övervintrar.
Många nordeuropeiska kanadagäss är halvtama och håller till i parker och dammar nära människor.
Kanadagåsen har också introducerats till Nya Zeeland och till några delar av Kina som Peking och Hebei.
Kanadagås är den största och mest långhalsade gåsen som häckar i Europa med en längd på mellan 90 till 105 centimeter, ett vingspann mellan 1,6 och 1,8 meter och en genomsnittlig vikt på 4 500 gram, men de kan väga upp till 5 500 gram. Könen och åldrarna är lika. Huvud och hals är svart med en vit fläck på strupen. Näbben och fötterna är gråsvarta. Bröstet är ljust. Buken och kroppssidorna är beigebruna med tydliga tvärband. Vingovansidan och ryggen mörkare gråbrun. Under- och övergump vit och stjärten svartgrå.
Underarten B. c. occidentalis är mindre än nominatformen med en genomsnittlig längd på cirka 95 cm och en genomsnittlig vikt på 3 500 gram. Den skiljer sig också från nominatformen genom sin mycket mörka fjäderdräkt där bröstet och vingovansidan är mörkt brun. Vissa populationer av denna underart har en liten vit strupfläck och hos vissa individer kan den saknas helt.
Kanadagåsen hittar man främst i öppna sjöar och i skärgården, men den träffas även på i parker och jordbruksbygd med mindre sjöar eller dammar. Den verkar föredra stränder som är förhållandevis fasta, gärna med gräs ända ned till vattnet. Den häckar även i myrområden som har större vattenspeglar. Oftast placeras boet bara några meter från vattnet, men ibland förekommer det också bon långt upp på land.
Utanför häckningstiden lever kanadagåsen i stora flockar. Boet är en grop i marken med gräs, pinnar och torv som fylls med gråvitt dun. Honan lägger de enfärgat gråvita äggen främst mellan april och maj, oftast mellan 5 till 7 ägg som i genomsnitt brukar väga 175,5 gram per styck som nylagt. Äggen ruvas i ungefär 30 dygn och ungarna blir flygga efter cirka 40 till 50 dygn. Oftast stannar ungarna hos föräldrarna fram till nästa häckningen. Om flera kanadagåspar på samma plats får ungar slås kullarna ofta samman till en större flock med ungar som vaktas i skift av föräldraparen.
Födan består av gräs och andra växter samt deras rötter. Kanadagåsen föredrar platser där gräset har en låg höjd. Kanadagäss i parker låter sig gärna matas med bröd av människor. I en större flock med betande kanadagäss håller några gäss vakt medan de andra betar.
Kanadagåsen anses i många av de områden där den är introducerad vara ett skadedjur. Bland annat för att den äter upp växter och lämnar stora mängder spillning efter sig. Den anses också ha en negativ inverkan på populationer av andra gäss som exempelvis sädgås vars population minskar.