Havsörnen är en mycket stor örn med ett vingspann på närmare 2,5 meter, en längd på omkring en meter, och en ungefärlig vikt på 4-7 kg. Honan är, som hos de flesta rovfåglar, större än hanen. En adult havsörn kännetecknas av en jämnt brun grundfärg, huvudet och stjärten övergår sedan till en guldbrun respektive vit stjärt. Näbben är gul och mycket kraftig (även i jämförelse med kungsörnen). Vingarna har rak fram- och bakkant och vingspetsen är tvärt avskuren, med spretiga vingpennor. Stjärten är spetsig. I flykten skiljer den sig från kungsörnen genom sina breda vingar, sin korta stjärt och sitt utskjutande långa huvudparti som sticker ut nästan lika långt som stjärten.
Havsörnen häckar på Grönland, Island, i norra Skottland, Skandinavien, Baltikum, Östeuropa, på Balkan, i Turkiet, österut genom Ryssland och Sibirien, i Kazakstan, Azerbajdzjan, Iran, Mongoliet, Kina, Japan och österut till Berings sund.
Havsörnen förekommer idag utmed hela Östersjökusten, vid syd- och mellansvenska sjöar och i Lappland. Svenska havsörnar kan vintertid flytta söderut så långt som till Mellaneuropa, men kan också flytta kortare sträckor eller stanna kvar vid häckningsområdet.
Den europeiska havsörnen är mycket lik den amerikanska vithövdade havsörnen och de två arterna är också mycket nära släkt. Arterna skiljer sig till det yttre endast i färgnyanser - H. albicilla är något ljusare i fjäderdräkten, men med mindre kontrasterande huvudfärg. DNA-forskning tyder på att arterna skiljde sig från övriga havsörnar för mellan 10-28 miljoner år sedan, och att de två arterna spreds år var sitt håll från Stilla havet.
Havsörnens bo är mycket stort och tungt och används år efter år av samma par. Det placeras ofta i träd men kan också byggas på en klippavsats. Det kräver lämpliga träd i häckningsområdet, endast tallar som är minst 100 år gamla duger. Ett bo väger ca 500 kg, det är svårt att tro men om man tittar närmre på vad de byggs av så är det inte alls så konstigt. Skogsavverkning kan därför vara ett hot mot havsörnens häckning. Generellt placeras boet högre upp i trädet än kungsörnens bo och havsörnsbon kan också vara byggda mitt på toppen av en hög tall. Redet byggs på en grund av mycket grova grenar och mot centrum inreds redet med mossa, ljung, sjögräs, vass och jordtorvor. Med åren växer boet som kan bli upp emot två meter i diameter.
Den lägger oftast två ägg som till storleken i genomsnitt mäter 75 x 57 mm och har en vikt på 120 gram och är därmed mindre än kungsörnens ägg. Paret ruvar i mellan 35 och 45 dygn och tar sedan gemensamt hand om ungarna som är flygfärdiga efter cirka 70 dygn.
Havsörnar kan leva runt 40 år, men blir oftast inte äldre än 15 i frihet.
Jakten är mångsidig. Havsörnen avsöker områden eller sitter still och spanar. Bytet är oftast fisk men även en hel del däggdjur, inklusive kadaver, och gärna sjöfågel. Örnen fiskar ibland stående i grunda vatten.
Under första hälften av 1900-talet minskade världspopulationen av örnar och så även havsörnen. Men denna trend avstannade 1970-1990 och under perioden 1990-2000 har artantalet i de flesta europeiska länder ökat. De två viktigaste populationerna återfinns i Norge och Europeiska Ryssland och tillsammans omfattar de mer än 55% av världspopulationen. Fortfarande minskar dock några populationer i allra sydöstligaste Europa. Man uppskattar att den Europeiska populationen idag uppgår till 5,000–6,600 par, vilket omfattar ungefär 50–74% av världspopulation.
Efter att ha varit nära utrotning i Sverige uppskattade man att det år 2006 fanns 1500 individer. Trots att beståndet för närvarande ökar med 8% årligen är den fortfarande kategoriserad som missgynnad (NT) på artdatabankens röda lista.
För cirka 200 år sedan häckade havsörn över hela Sverige om än ojämnt eftersom den är knuten till vatten för sitt födosökande med ett tätare bestånd vid kuster och större sjöar. Man uppskattar att populationens historiska storlek kan ha legat på cirka 500 häckande par. Under 1800-talet påbörjades en kraftig jakt på havsörn. Denna jakt fortsatte in på 1900-talet vilket ledde till att havsörnen fridlystes 1924 och kategoriserades som kungsvilt (ingår i Statens vilt). 1924 återstod bara cirka 35-40 par vid ostkusten och ett 10-tal par i Lappland. Detta skydd ledde dock till en långsam återhämtning av beståndet på ostkusten och vid 1950-talet räknade man med att där fanns cirka 100 häckande par. Då kom nästa hårda slag mot havsörnspopulationen. På grund av stigande halter i Östersjön av miljögifter som PCB och DDT så minskade fortplantningsförmågan. 1973 räknade man bara sex ungar utmed hela ostkusten.
1971 startade Svenska Naturskyddsföreningen Projekt Havsörn vilket var det första artprojektet i Sverige. Detta arbete tillsammans med bland annat förbud mot metylkvicksilver, DDT och PCB har inneburit att den svenska havsörnspopulationen sedan 1970-talet återhämtat sig förvånansvärt väl och finns nu i stort sett längs hela Östersjökusten och sedan 1980-talet har den börjat återkolonisera gamla häckningsområden i övriga Sverige. Vid insjöar finns arten ojämnt spridd från de östra delarna av Syd- och Mellansverige till Vänern samt ett isolerat bestånd i Lappland. Beståndet i Lappland består 2006 av cirka 60 par.
Genom det ringmärkningsprojekt som genomförts sedan 1976 där alla havsörnsungar märks har man kunnat visa att alla havsörnar som återkoloniserar Sverige kommer från populationen i Östersjön. Denna ringmärkning har också visat att den lappländska populationen är helt avskild från den resterande svenska populationen.
Efter att inte ha häckat i Vänern på över hundra år genomfördes två lyckade häckningar kring sjön 2001 vilket resulterade i fyra ungar som blev flygfärdiga.
En av Bruno Liljefors mest betydande verk är målningen "Havsörnar" från 1897 som hänger på Nationalmuseum i Stockholm. Den 2,4 meter breda målningen förställer två havsörnar som attackerar en storlom.
Den är Upplands landskapsfågel och landskapsdjur och även Ålands landskapsfågel.