Gulsparv häckar i Europa och i Väst- och Centralasien. I det östligaste utbredningsområdet i västra och centrala Sibirien hybridiserar den ofta med tallsparv (Emberiza leucocephalos) som har sin västliga utbredningsgräns i dessa trakter. På grund av detta kategoriseras de ibland som underarter av en gemensam art.
Man delar ofta upp gulsparven i tre underarter:
- Emberiza citrinella citrinella - nominatformen häckar i sydöstra England, Skandinavien, västra, sydvästra och norra Europa, och österut till Ob.
- Emberiza citrinella caliginosa - häckar i Storbritannien och på Irland.
- Emberiza citrinella erythrogenys - häckar i östra och sydöstra Europa, och österut genom Sibirien till nordvästra Mongoliet och norra Iran.
De nordligaste populationerna är flyttfåglar medan de sydligare är stannfåglar.
Arten har även introducerats till Nya Zeeland
Gulsparven är 17-18 cm lång och har ett vingspann på 23-30 cm. Vikten kan uppgå till 30 gram. Hannen är gul på huvudet, med mörkare fläckar och streck på halsen och bröstet. Buken är enbart gul. På ryggen och skuldrorna är den gråaktigt rödbrun med svarta fläckar. Honan har en något suddigare färgteckning.
Dess sång består av endast några korta strofer. Lätet kan beskrivas som att fågeln räknar, ett sångparti kan låta: tju, tju , tju, tju, tju, tju, tjuuu. Lätet varierar från 5-11 strofer.
Gulsparven är mycket talrik i busk- och åkermark över södra delen av Sverige. Den är en kortflyttare, som flyttar till södra Europa. En del fåglar stannar dock kvar i södra Sverige, beroende på klimatet.
Boet tillverkas av gräs och andra material och placeras oftast på marken eller i låga buskar. Gulsparven lägger 4 eller 5 ägg per kull.
Gulsparven lever av insekter och frön.
Över hela Skåne och delar av Småland och Halland har man trott att man fick gulsot om en gulsparv flög över taknocken just då man steg upp och innan man hunnit lägga sängdynan tillrätta. För att botas skulle man äta en stekt gulsparv eller koka ett hönsägg i den sjukes urin och sätta upp ägget på taket så att gulsparvarna fick äta upp det.
Trots myten om gulsoten har man i Sverige varit rädd om gulsparven. I trakterna runt Lund ansågs det lika illa att döda en gulsparv som att skjuta en stork.
Gulsparven var vanlig i Sverige på 1800-talet. Men på 1960-talet minskade arten kraftigt i södra och mellersta delarna av landet, som en följd av de kemiska bekämpningsmedlen som då användes. I vissa områden i södra Sverige försvann upp till 95% av beståndet. 1966, förbjöds bekämpningsmedlet metylkvicksilvret inom jordbruket, vilket gjorde att fågeln återhämtade sig. Trots detta har den svenska populationen sedan 1990-talet minskat.
Gulsparven är Närkes landskapsfågel.