Grönsiska

Denna sida uppdaterades senast 2017-05-11. Ansvarig för sidan är Rickard O. Lindström.

Fotografiet Grönsiska är ju en vacker liten fågel som i princip dagligen gästar ens fågelbord - eller snarare marken under fågelbordet. Det har väl blivit en hel del foton på Grönsiska genom åren, men aldrig några riktiga pärlor. Den här lilla honan träffade jag på i min vandrig runt Hjälstaviken och till synes helt orädd för mig sjöng hon sina lockande små strofer... Detta foto taget den 7 maj 2017.

 
Grönsiska (Spinus spinus) är en fågel i familjen finkar.

Grönsiskan är en liten fink som mäter 12–13 cm, har ett vingspann på 20–23 cm och en vikt på ungefär 12 gram. Den har en kort, konisk och spetsig liten näbb. Stjärten är kort och kluven. Den adulta hanen är grön på ryggen och bröstet med gulgrön vingovansida med kraftiga svarta partier. Buken och undergrumpen är grågrön med svart vattring. Den har en svart strupfläck och hjässa. Den adulta honan och juveniler saknar dessa svarta partier och är överlag mer anonyma med ljust grågrön dräkt med mörk vattring. Dock uppvisar grönsiskan, på ovansidan vingen, i alla dräkter två ljust gulgröna vingband omgärdat av svarta partier, ljusgrön övergump, och den mörka stjärtbasens ytterkanter har också var sitt ljust gulgrönt parti.

Grönsiskan har en nordlig palearktisk utbredning och förekommer från Irland i väst och så långt österut som till Japan. Den är delvis en flyttfågel och övervintrar så långt söderut som i Medelhavsområdet, Kina och Ryukyuöarna.

Grönsiskan häckar i hela Sverige förutom i fjällen och den är allmän i södra och mellersta Sverige. Delar av den svenska populationen flyttar så långt söderut som till Tyskland och Frankrike medan andra övervintrar.

Grönsiskan var en av de många arter som ursprungligen beskrevs av Carl von Linné i verket Systema Naturae. Den tillhör familjen finkar som i sin tur antingen delas upp i underfamiljer eller släktgrupper (tribus) där man placerar grönsiskan i underfamiljen Carduelinae eller släktgruppen Carduelini.

Tidigare fördes grönsiska till släktet Carduelis. Genetiska studier visar på en tydlig klad inom detta släkte med de nordliga siskorna tallsiska (pinus), svartkronad siska (atriceps) och hispaniolasiska (dominicensis) som tillsammans med de amerikanska guldsiskorna och de neotropiska siskorna idag förs till det egna släktet Spinus. Trots sin stora utbredning delas grönsiska vanligtvis inte upp i några underarter.

Den har stor förmåga att klänga i exempelvis trädgrenar.

Boet byggs i mindre träd. När grönsiskorna häckar lever de parvis. De häckar från april till juli. Grönsiskan lägger 4–6 ägg och de ruvas i ungefär 13 dagar. Ungarna lämnar boet efter 13–15 dagar. Grönsiskan föder ofta upp två kullar per häckningssäsong.

Under vintern lever den framför allt av alfrön, dessutom äter den frön av ört- och gräsvegetation, och insekter. Ungarna matas troligen med insekter.

Grönsiskan har ett mycket stort utbredningsområde som uppskattas till mer än 20 000 km². Världspopulationen är stor men dess storlek är bara grovt uppskattad utifrån beräkningar på den Europeiska populationen som uppgår till 10 000 000–18 000 000 häckande par vilket skulle innebär ungefär 30 000 000–54 000 000 individer. Europa utgör i sin tur 75–94% av det totala utbredningsområdet och vid extrapolering ger detta en grov uppskattning på 31 900 000–72 000 000 individer. Utbredningsområdet fluktuerar i storlek och populationstrenden är olika i olika delar av utbredningsområdet men arten anses inte vara hotad och IUCN kategoriserar den som livskraftig.

I fångenskap kan den korsas med kanariefågeln. Över delar av dess utbredningsområde, exempelvis inom EU, är det idag förbjudet att fånga eller inneha vilda fåglar varför den i dessa områden inte längre förekommer som burfågel förutom i undantagsfall.

I sin bok Göteborgs & Bohusläns Fauna från 1877 kallar A. W. Malm arten kort och gott för siska.

Källahttp://sv.wikipedia.org

 ÅTER TILL FÅGELSIDAN

ÅTER TILL OINTRES.SE