Den kan bli cirka 32 cm lång och kan mäta upp till 52 cm mellan vingspetsarna och könen blir ungefär jämnstora. Både hona och hane kan, utöver den gröngråa fjäderdräkten, kännas igen på den röda hjässan och nacken.
Den dagaktiva gröngölingen befinner sig ofta på marken, till skillnad från de flesta andra hackspettar och dess huvudföda är myror som den effektivt fångar med sin cirka 10 cm långa hullingförsedda tunga.
Gröngölingen blir upp till ungefär 32 cm lång och har ett vingspann på upp till 52 cm. Den har mörkgrön ovansida, blekt ljus- till grågrön undersida och lysande gröngul övergump (syns bra i flykten). Båda könen har röd hjässa och nacke och svart mustaschstreck (hanen med rött i mitten), som räcker från näbben till bakom ögonen. Örontäckare, haka och strupe är däremot vitaktiga. Vingarna är vattrade i brunsvart, gult eller brunvitt. Stjärtfjädrarna är gröngrå med svartaktiga ränder. Skillnaderna mellan könen är mycket små. Hos hanen är kindfläcken röd med svart kant, men hos honan är fläcken enfärgat svart. Gröngölingens ögon är blåaktigt vita, näbb och fötter är blygrå. Hanar och honor är lika stora och väger lika mycket. Fåglar som infångats i Camargue vägde i genomsnitt 177 gram (hanar) respektive 174 gram (honor). Vikten varierade från 138 gram till 201 gram.
Den juvenila dräkten skiljer sig från de adulta fåglarnas. Den är sammantaget betydligt mattare. Huvudets sidor, halsen och kroppsundersidan har nästan vit grundton med mycket mörk vattring och randning. De röda partierna på huvudet är oansenliga och oftast uppblandade med gråa fläckar. Vingarna och ovansidan av fjäderdräkten uppvisar dessutom en tydligt vit vattring. Ungfåglarnas ruggning sker kontinuerligt och börjar redan i boet. Under loppet av ungefär fyra månader är den avslutad och därför har ungfåglarna adult fjäderdräkt redan i slutet av hösten.
Förväxlingsrisk med andra arter
Gröngölingen kan förväxlas med den något mindre, men annars likartade gråspetten som den bitvis delar utbredningsområde med. Gröngölingen skiljer sig från denna genom sitt större format, sin grövre näbb, och med de mer svarta partier i ansiktet. I motsats till gröngölingen har gråspetten grått huvud, mörkrött öga och endast ett smalt svart mustaschstreck. Gråspetten saknar också gröngölingens röda hjässa och endast hos hanen är pannan röd, medan honan helt saknar röd teckning på huvudet. Ofta är det i första hand med hjälp av biotopen man artbestämmer fågeln. Gråspetten saknas i nordvästra Centraleuropa och är i jämförelse med gröngölingen mycket starkare knuten till berg och skog.
Atlasgröngöling (Picus vaillantii), som tar vid med sitt utbredningsområde i nordvästra Afrika och som ibland kategoriseras som en underart till gröngölingen, är mycket lik honan av den iberiska underarten P. v. sharpei. Båda könen av atlasgröngöling saknar rött i sitt helsvarta mustaschstreck men de känns istället igen på att de har en ljus bård ovanför mustaschen. Honan skiljer sig även åt då hon bara är röd på bakhjässan och istället är mörkt gråfärgad på resten av hjässan.
Gröngölingar trummar betydligt mer sällan än de flesta andra hackspettarna i Europa. De producerar då endast svaga och oregelbundna virvlar. Mycket påfallande är däremot den markanta revirsången, som framförs av båda könen, men mer intensivt av hanen. Denna sång låter som ett högt skratt ("kly-kly-kly-kly-kly-kly-kly"). Sången, som klingar ganska nasalt och består av upp till 20 stavelser, håller sig på en tonhöjd och blir snabbare och något svagare mot slutet. En tvåstavig, tydligare avslutning (kly-yck) är vanlig. I varmt vinterväder kan dessa läten höras i Centraleuropa redan i december och januari, annars dock först mot slutet av februari. Gråspettens mycket likartade läte låter renare och ligger oftast något högre i tonhöjd. Dess strofer faller i tonhöjd, blir mot slutet långsammare och tydligt svagare och tystnar utan accent. När gröngölingen landar yttrar den ofta ett skarpt kjäck, ibland även "kjyck", som upprepas till ett flerstavigt "kjyck-kjyck-kjyck-kjyck" när fågeln blir oroad eller är aggressiv.
Gröngölingen återfinns i hela Europa, från södra Skandinavien och Storbritannien över större delen av det europeiska fastlandet och österut genom Mindre Asien till Kaukasus och ända ner till Iran. Dess utbredningsområde är alltså i västra Palearktis. I Finland är den ovanlig. I Danmark finns den på Jylland och Fyn. Den boreala barrskogszonen i norr, och stäpperna och halvöknarna i söder i utbredningsområdet, bebor den endast marginellt. Gröngölingen är en karaktäristisk stannfågel som stannar i sina hemtrakter hela vintern och gör endast korta flyttningar. På vintern strövar den delvis vitt omkring och visar sig ofta i trädgårdar, för att söka föda där. Ungfåglarna lämnar sina föräldrars revir och söker egna revir i deras närhet. Även under dessa vandringar flyttar de sig i regel endast upp till 30 kilometer från sin födelseort. De längsta flyttningarna som har bevisats med ringmärkning uppgick i ett fall till 82 kilometer, i ett 170 kilometer.
Den föredrar halvöppna landskap med vidsträckt äldre skog, framför allt skogsbryn, skogsdungar på fält, ängar med fruktträd, parker, lundar och stora trädbevuxna trädgårdar. I större skogsområden förekommer den bara i starkt upplysta områden, på skogsängar och i större gläntor. Arten visar en stark förkärlek för lövskog, och i vidsträckta barrskogar kan den i stor utsträckning vara mycket sällsynt eller saknas helt.
På grund av sin starka specialisering på marklevande myror är gröngölingen sårbar för stränga vintrar med höga snötäcken. Utbredningens tyngdpunkt är därför lågländerna och de nedre lägena i medelhöga bergsområden upp till en höjd på ungefär 500 meter över havet. I Bayerischer Wald, som är snörikt och domineras av barrskogar, är den mycket sällsynt och saknas helt ovan 900 meter. Utbredningen i höjdled verkar dessutom påverkas av förekomsten av gråspett. Om båda arter förekommer samtidigt kan gröngölingen i stor utsträckning saknas redan på höjdlägen från 150 meter över havet (till exempel i Nordrhein-Westfalen.) Dessa höjdlägen bebos då istället av gråspetten.
I Alperna finns inte denna begränsning av utbredningen i höjdled. I Bayerns alper bebor gröngölingen alla höjdlägen från 600 upp till 1400 meter över havet i ungefär samma utsträckning och påträffas upp till 1700 meter över havet. Gråspetten bebor samma områden men med något mindre häckningstäthet. I Schweiz ligger utbredningens centrum på höjder upp till 1000 meter över havet och arten förekommer där även regelbundet på höjder upp till 2000 meter över havet. Gråspetten är där begränsad till höjdlägen under ungefär 700 meter över havet. De högsta observationerna i Schweiz finns i Valais på 2150 meters höjd, men i Transkaukasus har gröngölingen påvisats på 2745 meters höjd.
Gröngölingen inordnas tillsammans med ungefär 15 andra hackspettarter i släktet Picus, som har palearktisk utbredning. Systerarten gråspett (Picus canus) är den enda arten av samma släkte som förekommer i Europa förutom gröngölingen. Arternas separation dateras till den senaste istiden. Under dess förlopp blev två populationer av ursprungsarten åtskilda. Först efter nedisningen för ungefär 10000 år sedan återförenas de i samma utbredningsområde fast nu som två distinkta arter.
Beroende på källa urskiljs idag tre till elva underarter. Övergångarna mellan dessa är klinala. Glutz von Blotzheim & Bauer (1994) erkänner förutom nominatformen endast underarterna Picus viridis sharpei på Iberiska halvön och Picus viridis innominatus i sydvästra Iran, vilka tydligt skiljer sig från nominatformen i en rad kännetecken i fjäderdräkten. Atlasgröngöling (Picus vaillantii) räknades länge som underart av gröngölingen, men betraktas idag som egen art.
Vanligtvis delas den in i fyra underarter:
- Picus viridis viridis häckar i Europa.
- Picus viridis sharpei häckar på Iberiska halvön och i södra Roussillon i södra Frankrike. Den skiljer sig från nominatformen genom att den saknar den svarta teckningen runt ögat.
- Picus viridis innominatus häckar i södra och sydvästra Iran.
- Picus viridis karelini häckar från Italien, genom södra Bosnien och Hercegovina, södra Serbien och Montenegro, Bulgarien och sydöst genom Mindre Asien, Kaukasus och norra Iran.
I Sverige är den vanlig upp till Värmland och Gästrikland. Den häckar på norra Öland men inte på den södra delen. Arten har observerats i alla Sveriges landskap utom på Gotland.
Gröngölingar blir könsmogna redan under sitt första levnadsår. Leken börjar med hanarnas första kontaktläten i december och tilltar sedan betydligt i januari och februari. Den egentliga parbildningen och fastställandet av revirgränser sker, i centrala Europa, från mitten av mars till början av april. Fåglarna bildar sannolikt par för säsongen, men det är inte uteslutet att par håller ihop i flera år. Den högsta sångaktiviteten märks i april och maj.
Gröngölingen häckar i lövskog och särskilt i områden med stora gläntor och öppnare landskap med enstaka träd eller dungar. Som bohål tjänar i regel andra hackspettars efterlämnade häcknings- och övervintringshålor. Liksom gråspetten är gröngölingen inte så kräsen i valet av trädarter och kan därför använda hål i en mängd olika trädsorter. I lövskogar finner man den ofta i asp, bok, ek, tysklönn och lind. I skogar nära vattendrag däremot i björk, poppel, vide eller al. Den bebor även olika fruktträd, plataner, rönnar, hästkastanjer och granar. Om de inte hittar redan efterlämnade hålor hackar de själva hål, oftast i mjuka, murkna trädstammar på ett par meters höjd. Om träet är för hårt avbryts hålbygget. Dessa påbörjade hålor murknar sedan under årens lopp och blir slutligen efter några år inte sällan bohålor ändå. Bohålet görs i normalfallet omkring 25 till 60 centimeter djupt. Ingångshålet är ovalt och har en höjd och bredd från 50 till 75 millimeter.
En kort tid efter parningen lägger honan fem till åtta glänsande vita ägg med en genomsnittlig storlek på 31 x 23 millimeter. Äggläggningen börjar mellan början av april och mitten av maj. Äggen ruvas av båda föräldrarna i 14-17 dygn. Ungarna matas med myror och myrpuppor.
Ungfåglarna stannar i boet i 23 till 27 dygn och är flygga i juni till juli. När ungarna lämnat boet efter 3 veckor matas de ytterligare en tid. Ytterligare kullar produceras endast om den första kullen inte har givit resultat. Om så är fallet kan honan producera upp till två efterkullar, som läggs i ett nytt bohål som förbereds av båda partnerna. Under de första tre till sju veckorna utfodrar och sköter båda föräldrarna sina ungar. Även därefter kan upp till 15 veckor gamla ungfåglar fortfarande ha en nära kontakt med föräldrarna.
Gröngölingen är dagaktiv. När det är mörkt rör den sig endast genom att klättra. Den har en mycket regelbunden aktivitetsfas och kan under denna, dagligen i flera veckor, flyga samma rutter och födosöka på samma platser. Själva aktivitetsfasen varar, beroende på dagsljuset, mellan 8 timmar i december och 15 timmar i juli. Gröngölingen rör sig oftare och skickligare på marken än andra hackspettar. Då hoppar den sträckor på upp till tre meter i enskilda språng på maximalt 25 centimeter, utan att flyga. I motsats till större hackspett och balkanspett (Dendrocopos syriacus ) klättrar gröngölingen inte ryckigt, utan snarare flytande, men inte lika snabbt som gråspetten.
Gröngölingen födosöker nästan uteslutande på marken, och hackar mycket mindre i träd än de andra hackspettarna.
Av alla hackspettar i Centraleuropa är gröngölingen den som är mest specialiserad på marklevande myror. Fågeln retar upp myrorna som då samlas i stor skara för att angripa inkräktaren. För att fånga insekterna i deras gångar har gröngölingen en 10 centimeter lång tunga som i spetsen är förhornad och har hullingar. Under de tidiga morgontimmarna, kort efter soluppgången, avsöker gröngölingar ängs- och betesmarksområden med lösare ovanjord och störställen, för att borra flera centimeter djupa hål med sin långa näbb. Fåglarna jagar ofta röd skogsmyra och andra Formica-arter, på sommaren olika Lasius-arter och även daggmask. På vintern gräver gröngölingar tunnlar i snön, för att nå myrstackar, som då oftast besöks regelbundet. Den gräver sig ner genom snön och djupt ner i stacken för att få tag i myrorna som ligger i vinterdvala. Gröngölingen kan gräva tunnlar som är mer än en halv meter långa. Framförallt på vintern uppsöker den klippväggar, men även regelmässigt tak, husväggar eller ledningsmaster och söker där leddjur som övervintrar i springor, framför allt flugor, myggor och spindlar. Gröngölingen hackar även fram skalbaggslarver under barken på träd. Maskar och andra ryggradslösa djur ingår däremot endast sällan i deras föda. Tillfälligtvis äter gröngölingar även bär, som rönnbär och idegranens fröhyllen, samt körsbär, äpplen eller druvor.
Gröngölingen är en av de vanligaste hackspettarna i Europa. Det samlade europeiska beståndet uppskattas till mellan 370 000 och 1,7 miljoner häckande par (enligt nyare beräkningar 590 000 - 1,3 miljoner). Av dessa lever upp till 165 000 par i Centraleuropa. Över hela världen uppskattar man att det finns mellan 920 000 till 2,9 miljoner individer. Det tyska beståndet uppskattades i slutet av 1990-talet till 23000 till 35000 häckande par. I Österrike finns det ungefär 7000 till 14000 häckande par.
Angivelser om beståndsutvecklingen är motsägelsefulla och grundar sig endast sällan på undersökningar av större bestånd. I Tyskland noterades på 1990-talet minskningar på 20–50 % för 8 delstater, för tre delstater noterades ökningar i samma storleksordning och för 5 delstater uppskattades att beståndet höll sig på ungefär samma nivå. Ett samband mellan beståndstrend och geografiskt läge kunde inte urskiljas. I Österrike räknas arten inte som hotad, men är ändå i vissa delstater, som Kärnten, helt skyddad.
I Storbritannien fastställdes efter 1940 en lätt minskning i norra England, men samtidigt skedde i Skottland en arealutvidgning norrut. I Nederländerna skedde en säkerställd tillbakagång i beståndet mellan mitten av 1970-talet och början av 1990-talet. Beståndet har där sammantaget ungefär halverats. I Polen och i Frankrike uppvisade beståndet en positiv trend.
Antalet gröngölingar uppskattas i Sverige till mellan 20 000-40 000 par. Mellan 1975 och 1998 har den minskat något i antal.
Negativa utvecklingar anses framför allt bero på förlust av lämpliga biotoper i form av öppna och strukturrika områden. Tillbakagången på ängsmyror, genom storskalig omvandling av ängsmark till åkermark, och ökad användning av biocider i jordbruket är antagligen den största orsaken. Övergödning och avsaknad av slåtter på övergivna ängar spelar nog också en roll.
Kortfristiga, delvis betydande tillbakagångar i beståndet kan bero på hårda vintrar, som gröngölingen ofta klarar sämre än gråspetten. Stora förluster på grund av vädret blir i regel återutjämnade först efter 10 år, och i områden där båda arter lever förskjuts förhållandet mellan arterna tydligt till gråspettens fördel efter hårda vintrar.
På grund av den aktuella situationen och tillbakagången i beståndet över de senaste årtiondena har gröngölingen förts upp på förvarningslistan för rödlistan över hotade arter i Tyskland och Nederländerna. I internationella sammanhang är arten uppförd i Bernkonventionen om skydd av europeiska vilda djur och växter samt deras naturliga livsmiljöer i bilaga II (skyddsvärd art), men i Fågeldirektivet är den inte uppförd.
Gröngölingar som sådana spelar endast en liten roll i den mänskliga kulturhistorien, framför allt då de varken är av betydelse som skadedjur eller som potentiella mat- och jaktfåglar. Tillsammans med spillkråkan sågs den som en "regnfågel", då dess kontaktläte med de första varmfronternas ankomst tillkännagav årets första stora vårregn.
Samuel Hahnemann berättade i sitt apotekarlexikon 1793-1798 om den påstått läkande kraften hos gröngölingsben, som enligt hans mening inte existerade:
- "De gamla tillmätte (fåfängt) de torkade och pulvriserade benen av denna fågel en urindrivande kraft."
Gröngölingen dyker endast ganska sällan upp i litteraturen, vanligen talas här om en hackspett. Det äldsta litterära omnämnandet är antagligen i verket Fåglarna av den grekiske författaren Aristofanes. Även i bröderna Grimms sagor finns ett omnämnande av gröngölingen, i sagan Alrunan.
Lokala namn på gröngölingen är grönspik, grönspett, vedknarr och regnfågel. Det senare namnet eftersom den sägs ha en benägenhet att ropa extra flitigt när regnväder är på gång. Gröngölingen skulle kunna kallas grönguling eftersom "göling" kommer av ordet "gul" - jämför med ordet gylling, som i exempelvis sommargylling.
Gröngöling är också en synonym för "novis", "nykomling" eller "nybörjare". Orsaken är förmodligen att ordet "grön" i svenskan har en innebörd av "spirande" eller "omogen". Men det kan även bero på att ordet göling har betydelsen guling. På finlandssvenska används begreppet "gulnäbb" med innebörden nyinskriven student, det vill säga en nolla. Gulnäbb refererar till en fågelunge som ännu har kvar sin gulaktiga näbb. Liknande motsvarigheter finns i andra språk som engelska "yellow beak", tyska "Grünschnabel" och franska "becjaun".