- Carduelis flammea flammea - nominatformen häckar i norra Eurasien och i stora delar av arktiska Nordamerika. Den eurasiska populationen flyttar söderut om vintern och vissa övervintrar i Kina, Nord- och Sydkorea och Japan. Den nordamerikanska populationen övervintrar i Kanada och norra USA.
- grönlandssiska (Carduelis flammea rostrata) - häckar på Baffinön och södra Grönland.
- islandssiska (Carduelis flammea islandica) - häckar främst i björkskog på Island och merparten är stationära året om på sina häckningslokaler.
- brunsiska (Carduelis flammea cabaret) - häckar i Storbritannien, på Irland, i södra Norge, södra Sverige och Danmark, söderut till norra Frankrike och Alperna. Den har också introducerats till Nya Zeeland från England.
Vissa taxonomer kategoriserar grönlandssiska som god art Carduelia rostrata.
Många länders taxonomiska kommittéer har också kategoriserat brunsiska som en god art Carduelis cabaret, däribland Storbritannien, Norge och Danmark. Brunsiska och nominatformen häckar sympatriskt i södra Norge utan större tecken på hybridisering.
Tidigare fanns det åsikter om att dela upp Storbritanniens gråsiskor som två underarter; C. c. britannica och C. c. disruptis, men idag kategoriseras de som synonyma med brunsiska.
Ornitologen Christian Ludwig Brehm gav 1831 namnet holboellii till vad han ansåg vara en långnäbbad form av gråsiska. Dessa fåglar återfinns mest i de allra nordligaste delarna av Palearktis och Nearktis och framförallt i nordöstra Sibirien. Vissa har menat att detta inte bara är en underart utan till och med en egen art. Än idag har man inte kunnat fastställa var denna form hör hemma rent geografiskt och idag menar det flesta att det rör sig om en varietet och en normal variation inom C. f. flammea.
I Sverige häckar två populationer av gråsiska. Brunsiska (C. f. cabaret) häckar i Sverige sedan 1970-talet i Skåne och på västkusten, och nominatformen (C. f. flammea) i norra Sverige. Dock häckar gråsiskan inte i stora delar av Mellansverige och inte utmed ostkusten. Brunsiskan återfinns sällsynt i hela Sydsverige upp till södra delarna av Norrland. På vintern flyttar båda populationerna, ibland i stora skaror, söderut, en del ända till Tyskland och Frankrike, medan andra stannar kvar i Sverige. Om vintern återfinns den i Sverige från Haparanda och söderut.
Bara ett fynd av grönlandssiska har godkänts i Norden och den individen fångades på Utsira den 2 oktober 1936.
I storlek och form som en hämpling men med en mer kluven stjärt. De övre kroppsdelarna är gråaktiga med mörkare fläckar. Hjässa och panna är röda, vingarna med ljusare fjäderkanter, hakan svart. Den vuxna hanens bröst är om våren rosenrött men om vintern kan den vara helt vit på bröstet eller med mycket lite rödrosa ton på bröstet. Honans bröst är gulgrått. Fågeln har en kort, triangelformad gul näbb, svart fjäderparti runt näbbroten och ett mycket tunt svart tygelstreck. Kroppslängden är ungefär 13-14 cm, vingspannet 20-25 cm. Den väger ungefär 14 gram. Den är mycket lik snösiska men skiljer sig på den mörkare grundtonen i fjäderdräkten, de kraftigare streckade kroppsidorna, på näbbformen och den har ett mörkt fjädercentrum på undersidan av stjärten.
I flykten ser man dess båda vita vingband på övrigt mörka vingovansidor i kontrast till de ljusa vingundersidorna. Den ljusa kroppsundersidan och undergumpen kontrasterar framtill med det mörka ansiktet och baktill mot den mörka stjärtovansidan.
Att särskilja underartern åt är ofta mycket svårt eftersom variationerna inom underarterna kan vara stora. I många fall går det inte att med säkerhet fastställa vilken underart det rör sig om.
- Grönlandssiska (C. f. rostrata) är den största underarten av gråssiska och den har den kraftigaste näbben. Den har en något brunare grundton, speciellt på huvudet, än nominatformen och är mer intensivt svart kring näbbroten och ned på hakan. Det rödrosa partiet är heller inte lika utbrett på bröstet som på nominatformen
- Islandssiska (C. f. islandica) har en mycket stor variation mellan mörka och ljusa individer och man delar idag upp den i en ljus och en mörk fas. Den mörka fasen påminner om grönlandssiska och den ljusa fasen påminner om snösiska. Mellan dessa ytterligheter finns en stor variation. Den ljusa fasen är också större än den mörka och har precis som snösiskan snarare en rosa ton på bröstet.
- Brunsiska (C. f. cabaret) är den minsta av gråsiskans underarter och känns igen på sin kanelbruna till gulbruna grundton. Den förekommer större och ljusare individer av brunsiska som kan vara svårbestämda men i normalfall är det inte så svårt att skilja brunsiskan ifrån nominatformen.
Boet byggs ganska nära marken av honan, som sedan lägger 4-6 blåaktiga ägg med rödbruna fläckar. Honan ensam ruvar äggen i cirka 10-12 dagar. Under denna tid lämnar honan knappast boet, och matas av hannen. Efter att äggen kläckts blir ungarna flygfärdiga på cirka 12-13 dagar. Gråsiskan häckar gärna i glesa kolonier.
Gråsiskan har stor förmåga att klänga, till exempel i trädgrenar. Under vintern lever den framför allt av björkfrön. Dessutom äter gråsiskan ogräsfrön och insekter. Ungarna matas troligen med insekter. Vintertid bildar den kringströvande flockar, gärna tillsammans med grönsiskor.