I Europa förekommer två underarter av kråka:
- Gråkråka (Corvus corone cornix)
- Svartkråka (Corvus corone corone).
Flera internationella taxonomiska kommittéer, exempelvis Danmark och Norge, kategoriserar gråkråka och svartkråka som två goda arter, Corvus cornix respektive Corvus corone.
Gråkråkan förekommer över hela Europa, norra Afrika och mellersta Asien. I Sverige häckar den över hela landet och är normalt stannfågel, men vid sträng köld stryker den något. Den håller helst till i skogsdungar, men även i parker och trädgårdar i närheten av människor.
Svartkråkan förekommer i en stor del av Europa och Asien. I Sverige har observationer av den ökat den senaste tioårsperioden. Om det beror på en faktisk ökning eller på ökad kunskap bland fågelskådare är däremot osäkert. Svartkråkan förekommer i Sverige nästan uteslutande i sydvästra Skåne.
I områden där dessa båda underarter av kråka möts förekommer hybridisering.
Längden på båda underarterna kan uppgå till 48 cm. Vingspannet kan vara 84–100 cm och vikten uppgå till 550 gram. Gråkråkan är svart på huvudet, framhalsen, vingarna, benen och stjärten. I övrigt är den askgrå. Svartkråkan är helt svart, lite glänsande i violett. Vingarna och stjärten är grönaktigt purpurglänsande. På halsryggen är fjäderspolarna synliga.
Under fortplantningstiden lever kråkorna parvis, vid andra tider av året ofta i flock. Kråkan bygger sitt bo i höga träd, i Sverige i slutet av mars eller i början av april. Gamla bon repareras ofta och används på nytt. Underlaget består av torra kvistar. Ovanpå dessa läggs gräs, bastremsor, rötter med mera, därefter ett lager lera och innerst ull, hår, borst och andra mjuka fibrer. Äggen är 3 till 6 till antalet. De är gröngrå, fläckade med leverbrunt och askgrått. Honan ruvar ensam, men efter kläckningen vårdar båda föräldrarna ungarna. Ungarna matas även en tid efter att de lämnat boet, och äter då ofta direkt ur gapet på föräldrarna.
Kråkan är precis som många andra kråkfåglar social och läraktig. Synen, hörseln och luktsinnet är skarpa. Under förmiddagarna söker kråkan energiskt sin föda och letar igenom alla ställen där det kan finnas lämplig föda. Kråkan är allätare och har en mycket varierad kost. Den äter till exempel döda djurkroppar, sniglar, insekter, frukt, köksväxter, groende eller mogen säd, småfåglar, smärre däggdjur, fisk och fågelägg.
Mitt på dagen vilar den sig, men under eftermiddagen är den åter ute på spaning. Framåt kvällen samlas traktens kråkor och tillbringar natten i någon lund eller skog. Kråkan är mycket vaksam, särskilt om den är utsatt för förföljelse. Rovfåglar undgår sällan dess uppmärksamhet och förföljs under höga skrik. När en kråka av denna anledning eller vid någon fara ger ifrån sig sitt läte samlas alla kråkor som finns inom hörhåll.
Prästens lilla kråka är en sånglek och barnvisa, som även används vid dans kring julgran och midsommarstång.
Prästens lilla kråka skulle ut och åka, ingen hade hon som körde.
Prästens lilla kråka skulle ut och åka, ingen hade hon som körde.
Än slank hon hit, och än slank hon dit, och än slank hon ner i diket.
Än slank hon hit, och än slank hon dit, och än slank hon ner i diket.
Kråkan finns även med i en del olika ordspråk:
"Det smakar ändå fågel sa gumman och koka soppa på den stör där kråkan suttit."
"Den ena kråkan hackar inte ut ögonen på den andra." ("Cornix cornici nunquam oculus effodit" enligt ett latinskt ordspråk)