Göken är en medelstor, slank fågel med lång rundad stjärt och spetsiga vingar. Den är mellan 32 och 36 centimeter lång. Honan är oftast något mindre än hanen. Vingspannet mellan 54 till 60 centimeter och vikten upp till 160 gram. Den påminner i flykten om en liten falk eller en sparvhök. När den sitter, ofta helt öppet på stolpar och dylikt hänger den ofta med vingarna under kroppen medan den lyfter stjärten.
Hanen är ovan samt på hals och bröst blågrå med brungrå vingar. Stjärtpennorna är svarta med vita spetsar och vita småfläckar. Nedre delen av bröstet, buken och kroppssidorna är vitaktiga med svartgrå tvärband. Honan har växlande färg. Ibland liknar den hannen, men har rostbrun inblandning på bröstet, halsens sidor och vingarna.
Den yttre tån är som hos alla gökfåglar vändbar. Den kan alltså riktas både framåt och bakåt.
Göken känns framför allt igen på sitt lockläte, ett tvåstavigt go-gå, med tonvikt på första stavelsen. Revirlätet är likt locklätet, men med ökande tempo beroende på hur nära en eventuell rival vågar sig.
Det finns två morfer av underarten C. c. canorus, nämligen grå morf där hanen till stora delar påminner om normalmorfen men har en rostbeige och svart vattring på bröstet. Den andra morfen som är rödbrun är sällsynt och har av vissa ansetts utgöra en underart C. c. rufina. Den kallas ibland för rödgök och har en rödbrun ovansida som är mörkvattrad.
Göken är en flyttfågel som återfinns i nästan hela palearktis och finns i Europa, Nordafrika och större delen av Asien och når ända bort till Indien och Indokina. Övervintringen sker i tropiska delar av Afrika.
Göken brukar delas upp i fyra underarter:
- C. c. canorus häckar från Skandinavien och Storbritannien österut till Kamchatka och Japan, och söderut till Pyreneerna, Medelhavet, norra Iran, Kazakhstan, Mongoliet, Norra Kina och Korea.
- C. c. bangsi häckar i de norra och centrala delarna av Spanien, på Balearerna, i Marocko, Algeriet och Tunisien.
- C. c. subtelephonus häckar i nordöstra Iran, norra Pakistan, Afghanistan, Ladakh och Kashmir, Turkmenistan, Kirgizistan, Tajikistan, Kazakstan, Uzbekistan, Xinjiang, norra Gansu, norra Kina och västra Mongoliet.
- C. c. bakeri häckar i Sydvästra Gansu och Nordvästra Sichuan genom södra Qinghai till Tibet, och foten av Himalaya i norra Uttar Pradesh,i Nepal, Assam, norra Burma, nordöstra Laos och nordvästra Tonkin i Vietnam.
I södra Sverige anländer den i slutet av april eller början av maj. Flyttningen söderut börjas i augusti eller början av september.
Liksom övriga arter av samma släkte ruvar göken inte själv, utan överlämnar sina ägg liksom ungarnas uppfödande åt andra fåglar, så kallad häckningsparasitism. Vanligen lägger göken sitt ägg i bon av fåglar som är betydligt mindre än göken själv, till exempel hos sångare.
I varje bo lägger gökhonan endast ett ägg och i de fall där det finns 2 eller 3 gökägg i ett och samma bo är det säkert ägg av olika honor. I förhållande till gökens kroppsstorlek är gökägget ovanligt litet. Till färgen är det mycket varierande och ofta finns en viss överensstämmelse mellan gökäggets färg och färgen hos fosterföräldrarnas ägg.
Hittar inte honan lämpliga värdfamiljer blir hon allt mer desperat och lägger sina ägg hos större, ineffektivare fåglar. Gökägg har hittats hos doppingar, fasaner, ljungpipare, skator och kajor.
Om boet - som göken valt att lägga sitt ägg i - är "öppet", dvs att värdparet är borta, passar hon på och lägger sitt ägg, hon tar sedan bort ett av värdparets ägg och flyger därifrån.
Ibland verkar gökhanen hjälpa honan vid äggläggningen genom att distrahera värdparet så de inte ska märka att honan är vid boet och lägger sitt ägg.
Olika gökhonor är specialiserade att lägga ägg hos olika fågelarter. Göken måste söka reda på just den fågelarts bo som den är inriktad på. Hon måste även kolla upp att kullen är nylagd, så inte ägget kläcks för sent.
Göken har också koll på andra tättingars bobyggande, så att hon kan lägga sitt eget ägg vid rätt tidpunkt. Skulle hon upptäcka en lämplig värdfamilj men där hon är för sent ute och äggen redan börjat ruvas, kan hon förstöra boet eller äggen för att tvinga värdfåglarna börja om med en ny kull.
Gökungen kläcks snabbt på ca 12 dygn, och knuffar därefter gärna ut de andra äggen och ungdjuren ur boet. Den snabbväxande gökungen växer ofta om sina fosterföräldrar. Efter ett år är ungdjuret könsmogen. Göken kan bli 14 år gammal.
Den fullvuxna gökens föda utgörs av skalbaggar och insektlarver och i synnerhet fjärilslarver. Göken räknas därför som nyttig fågel, då flera av dessa fjärilslarver är skadedjur på skogen.
I Sverige ansåg man att göken kunde förutspå framtiden och än idag hör man uttrycket; södergök är dödergök, västergök är bästergök, östergök är tröstergök och norrgök är sorggök. Linnés lärjunge doktor Johan Otto Hagström skrev så här 1749 från sin resa i Jämtland:
| ” | När någon råkar komma under det trä, deruti gjöken sitter och gal, så kan gjöken spå, huru länge man skal gå ogift. Men hvarje galande utmärker giöken ett år, då han frågas, efter vissa rim, ungefärligen sålunda: Giök, Giök, Sitt på qvist, Säg mig vist, Hur' många år, Jag ogift går. Skulle nu gjöken gala allenast en gång, efter denna fråga, får den frågnde god tröst, at inom årets slut blifva gift. Men gal han öfver 10 resor, då sägs han sitta på galen qvist, i hvilken händelse hans spådom intet aktas. Första gången man om våren hörer giöken gala gifves noga akt, om han siter i nårr eller vester, ifrån det rum man hörer honom gala. Ty höres den i nårr, får man sorg det året; men om han gal i väster, blir man alt ör lyckelig, äfvenså i öster, då ingen tröst skal fela enom det året. Råkar någon få höra giöken första gången i söder, den bekommer godt och mycket smör af sin boskap om sommaren. Gemene man säger Östergiök är tröste-giök. Väster-giök är bäste giök. Nårr-giök är Sårg-giök. Sör-giök (d. ä. Söeder-giök) är smörgiök. |
„ |
| — Jemtlands Oeconomiska Beskriftning eller Känning, I akt tagen på en resa om sommaren 1749 af Joh.Otto Hagström. M.D., Stockholm. | ||
Man tog en kaffegök för att inte bli gökdårad av att höra göken på fastande mage.