Fjällpiparen är en medelstor vadarfågel med en längd på mellan 21 till 24 cm. Den har ett vänt uttryck och i alla dräkter en kort svartgrå näbb, gröngula ben, ett ljust tvärband på bröstet, ett kraftigt ögonbrynsstreck som går ihop i nacken i ett V-tecken. Under detta ögonbrynsstreck går ett mörkare gråbeige streck som börjar i ögonvrån på fågeln. Huvudet har en längdstreckad svart vattring. Under det vita tvärbandet har de adulta fåglarna ett mättat rödbrunt bröst som går över i svart under fågelns buk. Undergumpen är vit. Ovanför tvärbandet på bröstet är fågeln jämnt grå precis som på ryggen. Under näbben och på kinderna är den adulta fågeln vit. Honornas adulta fjäderdräkt är mer distinkt än hanarnas. Fjällpipare i vinterdräkt och juvenil dräkt påminner om varandra genom en ljusbeige undersida med gula toner och en i övrigt gråvattrad dräkt där juvenilen har tydligare vita bräm. De ljusa ögonbrynsstrecket är också guldbeige i nacken på dessa båda dräkter.
I flykten ter sig vingovansidan enfärgat gråsvart utan vingband. Den har dock en ljus spole på yttersta handpennan.
Fjällpiparen delas ofta in i släktet strandpipare Charadrius. Fjällpiparen skiljer sig dock på många plan från de andra strandpiparna och detta resulterar i att vissa delar in den i det egna släktet Eudromias.
Fjällpiparen är en flyttfågel som främst häckar i norra Skandinavien, norra Ryssland, Mongoliet, Kina och Alaska men också på enstaka platser runt om i Europa på hög höjd. Vintertid befinner den sig i norra Afrika och mellanöstern som exempelvis Israel, Jordanien, Irak, Saudiarabien, Kuwait och Iran. Den har också vinterviste i Spanien där den ibland också häckar.
I Sverige häckar fjällpiparen på kalfjäll och tundra ovanför 900 meter höjd över havet. Den ses ofta i enstaka exemplar på flytten på åkrar och dylikt.
Fjällpiparen vistas på sina häckningsplatser från mitten av juni till mitten av augusti. Boet läggs i en enkel urgröpning direkt på marken på platser med kort vegetation. Den lägger ofta fyra päronformade ägg. Fjällpiparen har så kallad omvänd könsordning, som exempelvis simsnäpporna. Det är honan som har den färggrannare fjäderdräkten, försvarar reviret och flyttar först, medan hanen tar hand om merparten av ruvningen och vården om ungarna.
När den har ungar och känner sig hotad spelar den skadad genom att släpa vingarna och stjärten efter sig på marken. Annars kan fjällpiparen vara extremt oskygga och fågelskådare har berättat hur fjällpipare, precis innan äggen kläcks, har lagt sig att ruva i handen på skådaren.
Födan utgörs i huvudsak av insekter, framför allt skalbaggar samt flug- och mygglarver. På menyn står även fullbildade flugor och myggor, fjärils- och mallarver, gräshoppor, syrsor, tvestjärtar, myror och spindlar. I mindre utsträckning förekommer också sniglar, daggmaskar, blad, frön, bär och blommor i fjällpiparens föda.
Fjällpiparen har förr i vissa delar av Sverige kallats Pomeransfogel.