Dubbeltrasten är mellan 26 och 29 centimeter lång och väger upp till 140 gram. Den liknar taltrasten, men är större, mer långstjärtad, ljusare i fjäderdräkten och står mer upprätt. I flykten är den kraftfullare och flyger i längre bågar än taltrasten.
Dubbeltrastens rygg och skuldror är gråbruna med olivbrun anstrykning, stjärtens tre yttre pennor är vita i inre kanten mot spetsen samt att de undre vingtäckarna är vita. Halsen, bröstet, buken och undergumpen är vita med svartaktiga runda fläckar. Strupens mitt är dock ofläckad och den har ofta en mörk fläck på vardera sidan av bröstet i ovankanten av vingen.
Sången liknar koltrastens men är kortare och gällare. Locklätet låter "trr" eller "zrr".
Dubbeltrasten häckar i Västra palearktis upp till polcirkeln. Den förekommer från nordvästra Afrika (Marocko, Algeriet och Tunisien) upp genom större delen av Europa (dock inte på Island), österut genom Ryssland till västra Sibirien, genom Kazakhstan, Iran, Afghanistan, Pakistan, Indien, till Nepal och Kina.
Delar av den globala populationen är stannfåglar medan de nordligaste häckningsområdena överges på vintern. Arten häckar på höjder upp till 3900 meter över havet.
Dubbeltrasten delas upp i tre underarter:
- T. v. viscivorus – nominatformen häckar i Europa och österut till floden Ob och nordöstra Iran.
- T. v. deichleri – häckar i nordvästra Afrika, på Korsika och Sardinien.
- T. v. bonapartei – häckar från östra Sibirien till Centralasien och Himalaya. Övervintrar så långt söderut som norra Indien.
Dubbeltrasten är den största trastfågeln i Sverige. Den häckar i nästan hela Sverige utom i fjälltrakterna och i de nordligaste delarna. I Sverige är den en flyttfågel och en sommargäst mellan april till och med oktober och den har sina vinterkvarter i södra Europa.
Dubbeltrasten bygger sitt bo tidigt på våren, mer eller mindre högt uppe i träden, av lavar, kvistar och gräs, och den lägger där vanligen fem ägg som är grönvita med violetta och rödbruna fläckar och prickar. Honan ensam ruvar äggen i cirka två veckor. Ungarna matas sedan av båda föräldrarna i drygt två veckor till.
Dess föda utgörs av maskar, larver, insekter och åtskilliga slags bär, i synnerhet mistel-bär och så vidare.
Dubbeltrasten jagas av många predatorer, bland andra pärluggla, jorduggla, kattuggla, slaguggla, berguv, kungsörn, tornfalk, ormvråk, röd glada, duvhök, pilgrimsfalk och sparvhök. Äggen och ungarna kan tas av katter och kråkfåglar, trots att de vuxna är tillräckligt orädda för att försvara sina bon och ibland till och med angriper människor.
Bland dubbeltrastens yttre parasiter kan Ceratophyllus gallinae, Dasypsyllus gallinulae, vanlig fästing och Neotrombicula autumnalis nämnas. I sitt inre kan dubbeltrasten vara värd för bandmask, nematoder och Syngamus merulae, en släkting till gapmask. Bland dess blodparasiter finns Trypanosoma och plasmodium (släkte)-arter.
Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population, men tros minska i antal, dock inte tillräckligt kraftigt för att den ska betraktas som hotad. IUCN kategoriserar därför arten som livskraftig (LC). I Europa tros det häcka mellan drygt fyra och knappt nio miljoner par.
Trastar har länge varit uppskattad mat och man har funnit benrester i europeiska grottlämningar som dateras till senaste istiden. I Desiderius Erasmus tidiga 1500-talssamling av latinska ordspråk förekommer Turdus malum sibi ipse cacat, (trastens problem den själv utskiter), vilket refererar till att trasten sprider frön till de klibbiga bär som användes för att göra fågellim som i sin tur användes för att fånga fåglar.
Målaren Giovanni da Udine tillhörde Rafaels skola på 1500-talet. Hans Dubbeltrast och alpkråka var en skiss för verket Fågel med girlang och frukt, som sedan utgjorde grunden till Rafaels fresk i Apostoliska palatset.
Redan i den tidiga renässansdikten "The Harmony of Birds", utgiven i mitten av 1500-talet, särskiljs dubbeltrasten, som sjunger "sanctus, sanctus", från taltrasten.
Det vetenskapliga artepitetet viscivorus kommer av latinets viscum som betyder "mistel" och vorare som betyder äta. Ett äldre svenskt namn för dubbeltrast är därför också misteltrast. Det trivialnamnet brukas fortfarande i många språk som exempelvis engelskans "Mistle Thrush", och tyskans och danskans "misteldrossel". Äldre dialektala namn är "gråstare" i Östergötland och "trost" i Värmland.
