Denna sida, vilken berättar historien om Dephaektföreningen i Luleå, uppdaterades senast 2014-06-23 .

Systerfest blir yster phaest...

...eller hur det en gång började!

.

Det var en gång (1981) en propedeutisk kurs. Längst bak i ett klassrum nånstans väldigt långt bort från de gamla anrika tekniska högskolorna i Stockholm och Göteborg satt de församlade - de unga finniga odågorna som misslyckats med att av egen betygskraft klara något så simpelt som att ta en ordinarie plats vid civilingenjörsutbildningen på Maskin i Luleå. 

Inglidandes på skyhöga poäng från såväl föreningsverksamhet som arbetslivserfarenhet, satt de nu pladdrande på proppen. De begrundade högljutt det samlade ödesresultatet om 7 rätt på det diagnostiska matteprovet...

Ja, inte var det direkt något segerjubel som hördes från kvintetten, men i samma ögonblick kände de nog sig som utvalda. De kände att de tillhörde en skara som hade det svårt för integraler och derivatorer. Dom förstod att de inte skulle klara det av föräldrar och vänner förväntade, men insåg också att de måste leva upp (till) CSN:s bidrag och gjorde helt sonika gemensam sak i att under bästa föreläsningstid förvandla den tioåriga korvstoppningsanstalten från att vara ett norrbottniskt sömncentra till att bli ett studentikost äventyr för inrättningens alla framtida teknologer. 

 Säg, vad skulle det bli av dessa fem imperfekta studiebegåvningar? 

Ett snabbt ingripande i tidningen KårsOrdets mjukpennalism resulterade omdelbart i dödshot från regimer i såväl Iran som Irak. Infiltration i Kårhusets lag bar frukt i form av billigare utekvällar utökade möjligheter till phaestande, samt ett större behov av sömn under läxläsningsperioder.

Med steget in i Maskinsektionen levde de utvalda slutligen fullt upp till de hårt förvärvade föreningsmeriterna och ur Kalles mun orerades den förlösande förklaringen till vad man bör kalla en skara speciella som äter sin spagetti sittandes på golvet under middagsbordet:

"Deffektföreningen", sa han.

"Ja, Déphaektföreningen är nog rätt namn på den anhopning studerandeelement som inte är beundrade av några andra än sig själva".

  Aha, en förening för inbördes beundran och med nära nog totalmakt över skolsliga tidningsalster. Och strax därefter var dess medlemmars nunor och namn uttjatade begrepp bland seriösa civilingenjörsaspiranter. Efter att som rullstolsbundna individer ha blivit utkastade vid Chalmers nollning, efter att ha väckt liv i den saligen insomnade Luhlsundsrodden och efter att ha skämt ut sig på såväl Maskinphaestscenen som Geolussets dito, syntes bristen på nya gasquetillfällen som hotande minimala. Vad göra?

 "Vi ordnar en systerphaest", tyckte Conny.

"En mycket bra idé", svarade Rickard (tänkandes på Levves inte så mycket lillasyrra Åsa).

"Ett intressant förslag", mumlade Kalle (fantiserandes om samtligas systrar) som den bergsklättrare han snabbt utvecklats till.

"En annorlunda lösning", tyckte Steffe och såg framför sig sina två bitar till syskon i kvinnokläder.

Och frackphaest blev det. En lördag den 6.e februari 1982 samlades vänner och bekanta i Kårhusets domäner för gemensamt förlustande på en första Vinterbal. Succé naturligtvis, men förflyttandet i halvtid från Lulé till Porsön orsakade stort syskonbortfall i fastnade Professorsvägshissar (hur det nu går ihop, men vi drar oss till minnes den varningsskylt som visar på hur nackar kan knäckas om elevatorer åkes med hjulförsedda containers)...

Som en skänk från ovan begåvades medlemmarna i Déphaektföreningen med 20 poäng i ämnet Teknologi och inkasserade dessutom ytterligare pinnar från labbar och av andra snyggt sammanställda inlämningsuppgifter. Tack vare denna ynnest från ovan kunde ytterligare bidrag lyftas från den allsmäktiga nämnden.

"Har Du klarat någon tenta?", frågade någons moder.

"Javisst", blev svaret då detta var ett faktum i Ritteknik (något som även en viss herr Svöhrkör har rätt att vara stolt över - ja, löftet skall hållas och fotot ätas upp)...

Déphaektisternas första skolår kom att bli en manifestation över möjligheterna att få tiden att gå utan att i TEFYMA behöva slå. Punschaftnar, Lassinanttirattsutdelande, råttfälletävlingar, Kårteger, promovering och Hubertianska Dephormation (ett gigantiskt philmepos med Jonas Hallberg i huvudrollen). 

Frågar vi oss hur slutligen hur det gick för denna utvalda skara kvarsittare så speglas nog svaret bäst i de genom åren så välbesökta omtentamens lokalerna. Av den första årgångens femlingar kan vi summerande konstatera ett fyrfaldigt civilingenjörsdiplom.

- 32 spegater senare...

Och det helt otänkbara har faktiskt inträffat. Föreningen kom att leva vidare!

Julkortet 1983 - Pontus hade ersatt Kalle...

  Uppklädda 1984 - Lappis hade ersatt Rickard...

ORDNAR FULLKOMLIGT GALNA UPPTÅG

Luleå (NSD 1983) Dephaektföreningen - se där, en förening som trots namnet är fullkomlig. Fullkomligt av spex och andra mer eller mindre galna upptåg som medlemmarna Conny S. Ericsson, Jan O. Levander, Rickard O. Lindström och Stefan O. Norberg står bakom.

- Med den här föreningen vill vi införa de traditioner som Tekniska Högskolan i Luleå saknar på grund av sin låga ålder, förklarar Rickard.

- När vi började som maskinteknologer hösten 1981 var det pinsamt lite aktiviteter igång på nöjessidan.

Högskolor som Chalmers, KTH, Lund med gamla fina anor har fullt med trevliga traditioner.

- Ja, titta bara på Uppsalas firande av Valborgsmässoafton. Luleå hade ingenting. Vi tog raskt över skoltidningen. Det blev en chock för många och vi möttes av blandade reaktioner. En del hade svårt att förstå hur en sådan tidning fick förekomma på en seriös skola, säger Rickard och skrattar.

Nästa steg i kampen om att upprätthålla traditioner var att återuppta "Luhlsundsrodden".

- Den hade varit avsomnad under flera år. Sedan införde vi frackmodet. Den numera obligatoriska phaestutstyrseln för en högskolestuderande.

Ock sedan...?

- Därefter ordnade vi den första Vinterbalen och sen en vårbal. Vi ger också ut en tidning, Dephormation. Nyligen utlystes en sångtävling.

Ja, listan är lång med Dephaektföreningens aktiviteter. Största skapelsen torde "The Great Mousetraprace" vara, ett jippo som är på väg att bli tradition vid skolan.

När tävlingen idag anordnas har man anmälningar från hela landet, ja, till och med från hela Skandinavien. I år ställer 20-talet fordon upp (mot åtta förra året).

Och vad är då ett "Mousetraprace"? Rickard O. Lindström, som är tävlingsledare, förklarar så här:

- Idén till tävlingen kommer ursprungligen från USA. År 1970 genomfördes en liknande tävling i min hemstad Östersund. På anrika John Ericssonskolan uppnåddes kanske inte några lysande resultat. I längdklassen var rekordet 30 meter.

- Vi tyckte att tävlingen skulle passa bättre på högskolenivå, så vi drog igång förberedelserna till ett race i samband med högskolans tioårsjubileum förra våren. Tävlingsformen är dock så enkel att vem som helst kan klara av den.

- Ja, idén är genial i sin enkelhet, men kan å andra sidan göras hur avancerad som helst. Men för ett vinnande resultat krävs både fantasi och uppfinningsrikedom.

- Dessutom behöver man energi, skrattar Conny, som talar av egna erfarenheter. Han var en av deltagarna i "Team Philipson", laget som med bred marginal segrade i "long distance".

Lagets luminösa skapelse rullade nära - 150 meter!

Förutom i long distance kan man tävla i drag race. Där gäller det att köra 10 meter på kortast tänkbara tid.

- Man behöver inte vara superteknisk för att göra en "mousecart", påpekar Conny. Det enda som behövs är en hjulaxel och en råttfälla, som man binder samman med ett snöre. Ju längre hävarm man har, desto längre kan en "mousecart" rulla. Helt enkelt ett fordon drivet av en råttfälla. Materialkostnaden till den enklaste modellen går på en tia - så det är ingen dyr hobby.

- Däremot är det rätt tidskrävande, säger Conny S. Ericsson. Vill man vinna får man nog lägga ner omkring 150 timmar. Till en del kan man räkna ut bygget teoretiskt, men tyvärr fungerar det inte alltid i praktiken.

- Med den här tävlingen vill vi öka intresset för teknik, omtalar Conny, och särskilt då bland ungdomarna. Samtidigt vill vi visa att högskolan innebär många praktiska saker, inte enbart teoretiska som många tror.

- Det mesta som pågår inom tekniken idag går ut på att förbättra det som redan är uppfunnet. Conny fortsätter:

- Även vi utgår från en gammal beprövad metod, som vi hoppas ska få folk att använda sin uppfinningsrikedom.

I samband med utvidgandet av tävlingen har även antalet timmar i förberedelser ökat. Killarna har arbetat ca 15 timmar vardera i veckan sedan jul.

- I år väntar vi så stor publiktillströmning att vi har hyrt Sporthallen, berättar Rickard.

Dephaektföreningen är en stilfull förening. På juridiken i skolan fick man i uppgift att bilda en förening. Då tog man givietvis tillfället i akt och gjorde Dephaektföreningen ideell.

- På så sätt kan man söka ekonomiskt stöd, förklarar Conny. För närvarande sponsras vi av företag som annonserar i vårt programblad. Vår mest seriösa sida ordnar Vårkonst...

På frågan hur killarna hinner med sina studier blir svaret så här:

- Vi drar in på en del måltider, sover ytterst sällan och väljer med stor noggrannhet ut de föreläsningar vi ämnar bevista.

Rickard liknar livet vid järnet:

- Begagnas det väl glänser det, begagnas det inte - ja, då rostar det!