Dalripan har en cirkumpolär utbredning i de nordliga områden av holarktis, i Europa, Asien och Nordamerika. Dess utbredningsområde är mer än 10 miljoner km² stort och antalet individer uppskattas till fler än 37 miljoner.[2] Den är en stannfågel eller kortflyttare i hela utbredningsområdet men vintertid befinner den sig oftast på lägre nivåer i skyddade omgivningar.
Dalripan delas upp i ungefär 10-20 underarter. En av dessa underarter, moripa (Lagopus lagopus scoticus) är en stannfågel på kallfjällen i norra och västra Storbritannien, och på Irland. Den skiljer sig i dräkten från alla andra underarter och kategoriserades tidigare som en egen art.
Nedan följer några exempel på underarter:
- L. l. lagopus (Linnaeus, 1758 - nominatformen förekommer i Skandinavien
- L. l. scoticus (Latham, 1787) - stannfågel i norra och västra Storbritannien och på Irland
- L. l. alascensis (Swarth, 1926) - förekommer i Alaska
- L. l. variegatus ((Salomonsen, 1936) - förekommer endast på öar i Trondheimsfjorden
Beståndet av dalripa i Sverige tillhör nominatformen L. l. lagopus. Den är vanligt förekommande i de svenska fjällen och uppehåller sig där huvudsakligen på de lägre sluttningarna, helst bland vide och björk. Den förekommer från norska gränsen i väster ut till skärgårdarna i öster. Sin sydgräns har den i Dalarna, Värmland, Västmanland och norra Hälsingland.
Från 1861, och under en period framåt, introducerades moripa till Halland, Östergötland och Öland. Den kan ha förekommit som häckfågel så sent som på 1950-talet i Lindome i Halland.
Dalripan är en medelstor fälthöna som i genomsnitt mäter 35-43 cm på längden och har ett vingspann på 55-66 cm. Den har en rund kroppsform med lång hals, litet huvud och en kort, grov och mörk näbb. Den har fjäderklädda tarser och tår och en kort stjärt som den spärrar ut i flykten.
I alla dräkter har den vit ögonring och i det närmaste helvita vingar. Om våren (maj/juni) har den adulta hanen en mättat mörkt rödbrun fjäderdräkt på övre delen av bröstet, halsen och huvudet med en stor röd kam ovanför varje öga. För övrigt är ovansidan vit med inslag av rödbruna fjädrar. Undersidan är vit och stjärten svart. På sensommaren (augusti/september) har den adulta hanen ruggat så att mer av bröstet och hela ovansidan är grå- gulbrun. De två kammarna på hjässan har minskats ned till ett rött streck ovanför den vita ögonringen. Honan har liknande dräkt som hanen men saknar den stora röda kammarna på hjässan och har i alla dräkter bara ett svagt rött streck ovanför ögonringen. Det bruna är även mer tvärvattrat. På vintern blir båda könens fjäderdräkter vita, med undantag endast för stjärten, som då är svart längst ut.
Den skiljs från fjällripan genom sin högre vikt och tjockare näbb. Fjällripans fjäderdräkt är mer grå och vitfläckad där dalripan är rödbrun och fjällripan har också ett svart streck från öga till näbb.
Dalripan ruggar aktivt vid tre eller fyra tillfällen varje år. I september ruggar den till en helvit dräkt som den bär fram till maj för att sedan under sommaren rugga två eller tre gånger till då den anlägger fler och fler bruna fjädrar. Allt för att dräkten ska vara så väl anpassad till miljön som möjligt vilket ökar dalripans kamouflerande skydd mot rovdjur.
Underarten moripa L. l. scoticus är till form, läte och beteende lik L. l. lagopus men skiljer sig från alla andra underarter genom att ha rödbruna vingar och inte rugga till en vit vinterdräkt.
Dalripan är huvudsakligen växtätare, men de uppväxande ungarna kan också äta insekter.
Honan lägger i genomsnitt 6 till 11 ägg men det finns observationer på kullar av 17 ägg. Äggen är rostgula med stora svartbruna fläckar. Boet byggs direkt på marken. Äggen ruvas av honan i 19 till 25 dygn medan tuppen finns i närheten och håller vakt. De lägger en kull om året. och båda föräldrar tar hand om ungarna tills de är kapabla att ta hand om sig själva. Kycklingarnas vingar växter till sig snabbt och redan efter åtta till tio dagar så kan de hjälpligt ta till vingar.
Det vetenskapliga namnet Lagopus kommer av de grekiska orden för hare och fot och anspelar på dess fjäderklädda ben.
Dalripan är Alaskas delstatsfågel.
I Norden jagas dalripa främst under förhösten (slutet av augusti till början av oktober). Jakten bedrivs främst med stående fågelhundar som t.ex. pointer och vorster, men även stötande hundar som engelsk springer spaniel används. I Skottland jagas moripa förutom med fågelhundar även med klappjakt (drevjakt).
