En adult bläsgås har mörkt gråbrun fjäderdräkt som på buken är något ljusare. På buken och ibland upp på bröstet har den breda svarta tvärgående streck. Dock finns det vissa individer som saknar dem helt. Den har vit undergump och ett brett vitt band på yttre delen av stjärten. Ovansidan av vingarna är blågrå och vingpennorna mörka. Den vita färgen vid näbbens rot, den så kallade bläsen, når inte upp på hjässan, och vissa individer saknar den helt. Näbben är rosa eller gulorange och benen orange. Bläsgåsen blir 65 till 76 centimeter lång, har ett vingspann på mellan 130-165 cm och är därmed större än fjällgåsen. Könen är lika.
De juvenila fåglarna ser i stort sett ut som adulta fåglar förutom att de saknar de svart tvärgående ränderna på buken och den vita bläsen.
Alla bläsgåsens underarter har liknande fjäderdräkt och skiljer sig främst genom storlek, förutom den grönländska underarten A. a. flavirostris som är mörkare och har ett smalare vitt band på stjärten. Den har också kraftigare svarta band på buken och har vanligtvis en orange näbb.
Arten lever i de arktiska regionerna av Europa och Asien och Nordamerika samt på Grönlands sydspets. På vintern flyttar de söderut till Skandinavien, Storbritannien, Nordamerika och Japan. Antalet individer uppskattas till runt tre miljoner.
Bläsgåsen delas ofta upp i fem underarter:
- A. a. albifrons - nominatformen, häckar i de nordligaste områdena av Europa och Asien, och har sina vinterkvarter söderut i Europa, som Skandinavien, England och Wales.
- A. a. frontalis - häckar i de östligaste områdena av Sibirien och österut till arktiska Kanada. Den övervintrar i USA och Japan. Denna underart är något större än nominatformen, med en marginellt längre näbb. Denna inkluderas ofta i gambeli.
- A. a. gambeli - häckar i nordvästra Kanada och är i sin tur lite större än frontalis. Den övervintrar vid amerikanska Gulfkusten.
- A. a. elgasi - häckar i sydvästra Alaska och omfattar de största och mest långnäbbade av alla bläsgäss. Denna population övervintrar i Kalifornien.
- A. a. flavirostris - kallas grönländsk bläsgås, häckar i områden på västra Grönland och tillbringar vintern på Irland och västra Skottland.
Viss forskning tyder på att den grönländska populationen bör kategoriseras som en egen art A. flavirostris. Det som främst särskiljer den, förutom vissa skillnader i morfologi, är hur den tar hand om sina ungar.
Även taxonet elgasi skiljer sig i beteende, morfologi och ekologi och kan vara en god art: Anser elgasi.
Bläsgåsen häckar i enstaka par eller mindre, löst sammanhållna, grupper från slutet av maj till början av juni. Yngre icke-häckande fåglar eller individer som misslyckats med häckningen, samlas under häckningsperioden på öppna vattenytor, åtskilda från den häckande gruppen. Boet är en uppskrapad grop, direkt på marken. De lägger i genomsnitt 5-6 ägg men kullar med 3-7 ägg har observerats. Äggen ruvas av honan i 22-28 dagar. När äggen kläcks tar båda föräldrar hand om ungarna som är flygga efter 40-43 dagar. Det grönländska taxonet flavirostris fortsätter att finnas i närheten av sina ungar under en mycket lång tid. Detta kan pågå under en mängd år och man har påvisat att ibland tar även far- och morföräldrar hand om ungar. Man tror att detta är unikt inom ordningen Anseriformes.
Efter häckningen genomgår den en ruggningsperiod då den blir flygoförmögen under cirka 25 dagar. Under denna period samlas de i flockar på mindre än 30 individer i ett område nära häckningsplatsen. Efter ruggningen bildar de större flockar och lämnar häckningsområdet från slutet av augusti och under september för att flytta söderut. De når övervintringsområdena i slutet av hösten. Utanför häckningsperioden är arten en flockfågel och flockar på upp till 30 000 individer har rapporterats från Europa. Dock är det vanligast att observera dem i mindre flockar.
Världspopulationen kategoriseras som livskraftig (LC) men vissa underarter är hotade av en rad olika orsaker och arten är mycket känslig för störningar under häcknings- och ruggningsperioden. Jakttrycket mot arten är i vissa områden hårt. Den grönländska populationen flavirostris är hotad på grund av mänsklig störning av turister, främst under ruggningsperioden. Arten är mycket mottaglig för fågelinfluensa vilket kan utgöra ett hot vid ett kommande utbrott. Klimatförändringar är också ett hot då arten har ett mycket begränsat häckningsområde, och när andra arter som kanadagås flyttar sina häckningsområden norrut så ökar konkurrensen. Andra hot är exempelvis miljögifter, utdikning av våtmarker, effekter av oljeutvinning och habitatförstörelse.