Blåhake

Denna sida uppdaterades senast 2015-09-13. Ansvarig för sidan är Rickard O. Lindström.

Fotografiet Blåhake är trots allt inte en helt lätt fågel att få bra foton på. Jag har försökt i många år, men aldrig kommit tillräckligt nära. Och ofta är de extremt snabbrörliga också, vilket inte direkt underlättar målet att få knivskarpa närbilder. Bilden på blåhaken ovan togs i diket på Årike Fyris i Uppsala. Var egentligen på jakt efter videsparv, men lyckades knäppa denna bild mellan svajande vegitation i blåsten. Den här bilden togs den 12 september 2015.
Blåhake (Luscinia svecica) är en cirka 14-16 cm lång tätting som tidigare klassificerades som trastfågel (Turdidae) men numera oftast kategoriseras som tillhörande familjen flugsnappare (Muscicapidae). Blåhaken är en flyttfågel som häckar i fuktiga björkskogar eller kärr i Europa och Asien, och som övervintrar i norra Afrika och södra Asien. Den bygger sitt bo i grästuvor eller lågt i täta buskage.

Blåhaken häckar i Nord- och Mellaneuropa och i ett bälte i taigan österut till östra Sibirien och allra nordvästligast Alaska. I Norden har fågeln en vid utbredning: från Lappland och norra Finland, längs fjällen söderut till Dovre i Norge och Jämtland i Sverige. Merparten av världspopulationen är flyttfåglar som om hösten flyttar till sina vinterkvarter, företrädesvis i ett område som sträcker sig från nordvästra Afrika (söder om Sahara), och österut över Arabiska halvön, Indien och till Sydostasien.

En mängd populationer av blåhake har beskrivits taxonomiskt och olika auktorer erkänner olika många underarter. Idag brukar antalet variera mellan 8-11 stycken. Trots variationerna i utseende har genetiska studier bekräftat att det rör sig om en enda art.

Blåhakens utseende varierar mycket beroende på årstid, ålder och kön och lokal. Artens många underarter skiljer sig åt något vad gäller hanarnas utseende. Honorna är i stort sett identiska.

Som namnet antyder är blåhakehanens strupe och bröst blått. I mitten av det blå finns hos hanarna av den skandinaviska underarten L. s. svecia en roströd fläck medan den europeiska underarten L. s. cyanecula har en vit fläck. Underarten L. s. magna saknar helt fläck. Honan har inte det färgstarka blåa i sin fjäderdräkt utan mer otydligt ljusblått. Stjärten hos båda könen har roströda fält på stjärtbasens sidor.

Hanens fjäderdräkt blir på vintern mer lik honans. Hakan och strupen är då vita och av den blå fläcken återstår endast ett band nedtill på bröstet. Där bakom ligger då ett svart tvärband och bakom detta ett rödbrunt. Honan har endast i undantagsfall det rödbruna tvärbandet.

Hannen har en stark, varierad, härmande sång som ibland påminner om näktergalens, som är en nära släkting till blåhaken. Det mest utmärkande för sången är ett surrande läte, blandat med klarare, klocklika toner, som påminner om toner från stränginstrumentet lira.

Blåhaken gömmer sitt bo väl, helst i busksnår i närheten av vatten. Båda makarna hjälps åt att under fjorton dagar ruva de 5-7 äggen, som går i en blek grönaktig eller grönblå färg med roströda fläckar.

Födan, som består av insekter, deras larver och puppor samt maskar, söker blåhaken oftast vid vatten och på fuktiga platser.

Arten är listad av IUCN som 'LC' - least concern, det vill säga att globalt sett anses arten ej hotad utan livskraftig. Blåhaken finns inte heller upptagen på röda listan över hotade arter i Sverige.

Det latinska namnet betyder den svenska näktergalen. Blåhaken är Lapplands landskapsfågel.

Referens: http://sv.wikipedia.org

ÅTER TILL FÅGELSIDAN

ÅTER TILL OINTRES.SE